I Regeringsformen står det i den första paragrafen att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Det betyder att det är folkets åsikt som räknas, även om det inte finns någon enhetlig åsikt och att det kan finnas helt oförenliga viljor mellan delar av detta folk.
Vidare står det i grundlagen: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”
Vad betyder nu detta? Rimligen att olika åsikter får föras fram, även obekväma, knäppa eller sådana som bygger på rena lögner. Det faller därför ett tungt ansvar på politiker, forskare och journalister, men även på medborgarna, att vara försiktig med att säga sådant som inte stämmer. Men det är nästa mening: ”representativt och parlamentariskt statsskick”. Vad menas med det?
Jo, att det är majoriteten i riksdagen som bestämmer vilken politik som ska föras. Och det är rätt många som tvivlar på att detta verkligen gäller under nuvarande mandatperiod. En majoritet röstade på andra partier än Socialdemokraterna, som ändå innehar statsministerposten. Det i sig är inte konstigt, själva regeringen kan vara i minoritet. Och majoriteten tycks vara rätt bekväm med detta.
En minoritetsregering behöver naturligen förhandla, förankra och försäkra sig om stöd i riksdagen. Om den förlorar så bör den avgå.
Det hjälper inte med tillkännagivanden till en regering som vägrar att lyda riksdagen. Om förtroendet för demokratin ska kunna återupprättas krävs det också handling. Om en majoritet i riksdagen tycker annorlunda än regeringen i ett flertal frågor, så kan inte regeringen sitta kvar med bibehållen legitimitet för demokratin. Men blir det inte kris då?
Låt oss ta ett enkelt exempel: Alliansen och SD röstar mot Löfven i en misstroendeförklaring. Då måste han avgå. Sedan får talmannen fråga någon annan om att bilda regering. Om då Anna Kinberg Batra får frågan, måste hon i sin tur försäkra sig om att hon kan få majoritet. Kanske vill SD fälla en sådan Alliansregering och i så fall har det partiet fått bekänna färg. Det har SD hittills sluppit.
Det är kanske inte optimalt att behöva förhandla om regeringsmakten på det här viset, men alternativet är att en minoritet ensidigt bestämmer när oppositionen lämnar walk over. Socialdemokratiska väljare har röstat för en socialdemokrat som statsminister, men Alliansväljare har sannolikt inte samma önskemål. Även om Fredrik Reinfeldt ansåg att han förlorade valet 2014, så är det inte självklart att någon annan vann. Enligt gammal svensk politisk tradition borde då seriösa förhandlingar ägt rum. Så skedde inte.
Vi må som enskilda väljare vara nöjda eller missnöjda med valresultatet. Men politiken måste baseras på den representativa parlamentarismens princip. Ministrar och riksdagsledamöter kan inte låtsas om något annat. Alliansen gjorde fel som kastade Löfven i famnen på V. Men det är också fel att inte vilja genomföra sin politik. Så länge grundlagen fastslår parlamentarism är allt annat ett svek mot väljarna. Allt detta borde ha fått gälla hösten 2014, men hellre sent än aldrig.