Häromdagen besökte jag riksdagen tillsammans med kolleger och ett antal företrädare för det regionala näringslivet. Vi välkomnades med öppna armar av en moderat och en socialdemokrat som generöst delade på värdskapet för gruppen. Stämningen var hjärtlig och samtalen konstruktiva.
Ungefär motsatsen till det som utspelades i SVT:s studio i söndags kväll när politiskt poängtörstande partiledare drabbade samman. Hemma i min soffa tog det tio sekunder innan skämskudden åkte fram. Efter ytterligare tio bytte jag kanal. Jag hör andra likasinnat politiskt intresserade som medger detsamma. Corren publicerade häromdagen (10/5) en insändare med rubriken ”Partiledardebatt som hämtad ur sandlådan”. Kolumnisten Peter Kadhammar på Aftonbladet, beskrev partiledardebatten som ”lika obehaglig som att slängas ner i en gyttjepöl och tvingas brottas med en galt” (9/5).
Politik är ett hantverk, där gesällbrevet kräver uppvisad skicklighet i pragmatism, kompromisskunskap och strategi. Retorisk elegans ger stjärna i kanten, men den lyste med sin frånvaro i söndagens debatt. Avbruten argumentation och generande floskler stod däremot som spön i backen. Vilka är det partierna vill nå med dessa inövade ”oneliners”? Vilken är målgruppen? Och varför försöker man inte åtminstone att föra ett resonemang kring de stora, framtidsavgörande frågor som svenska folket förtjänar idéer om, om än inte färdiga svar?
Partiledardebatter nu för tiden är näst intill outhärdliga. Det gör mig ledsen. Det pratas om olika utvecklingar som faror för demokratin – är inte dessa debatters låga kvalitet en sådan fara? Upp med handen den som (utan att få betalt för det) lyckades genomlida de två timmarna och sedan somna gott med tanken att landet är i goda händer. Inför den här krönikan fick jag dock göra ett nytt, tapprare försök att klara mig igenom showen.
För det är en show, som partiledarna av någon anledning känner sig manade att sätta upp. Det går inte bara att skylla på programupplägget, även om det finns en hel del förbättringspotential där för att motverka käbbel. Jag misstänker att det handlar om politikens förvrängda förväntningar på sig själva uppblandat med en grav underskattning av sin publik (väljarna). Det ger en osund och i längden skadlig strävan efter förvirrande förenklingar och polariserande polemik.
Vid studiebesöket i riksdagen påmindes vi om att utskottssammanträden inte är offentliga, vilket möjliggör mer lösningsorienterade samtal. När kamerorna slås på åker de verbala boxningshandskarna på. Det politiska spelet tar vid. Showtime! Risken finns att någon snart sätter upp en skylt att showen är inställd – på grund av bristande intresse.