Det är ett DHL-paket på villovägar som för mig till den lilla butiken, belägen i en central stadsdel ett stenkast från några av stadens dyrare villor. På det soldränkta torget flockas unga män, nästan alla klädda med någon Gucci-accessoar. När jag ska backa ut bilen inser jag vad de har väntat på. In framför mig tränger sig en exklusiv, och monstruös, stadsjeep från ett välkänt hyrbilsföretag. Den som springpojkarna vill imponera på har anlänt.
Under varma augustidagar läser jag boken Tills alla dör (2021) av Diamant Salihu. Det är en redogörelse över Rinkebykonflikten, gängkriget mellan Dödspatrullen och Shottaz. Tyvärr fungerar den också som en karta för att tolka en del av dagens Linköping. Märkeskläderna syftar till att imponera på omgivningen och signalera framgång. Att gängmedlemmar föredrar hyrbilar beror på att det man inte äger kan polisen inte beslagta.
Återkommande ser vi hur våldet blossar upp i, eller mellan, stadsdelar. Våld föder våld, heder måste upprätthållas, drogmarknader försvaras, tristess bedövas. Utanförskap, missbruk, våld, föräldrar som inte kan språket, skolmisslyckanden och obehandlade neuropsykiatriska diagnoser skapar en farlig grogrund för problem. Det krävs inte mycket för att utlösa en ny våldsspiral.
Att politiken på allvar har vaknat till liv om gängkriminalitet och segregation är välkommet. Ingen förvånas över moderater som driver på för hårdare tag mot brottslighet och tydligare krav på integration, men ett markant skifte kan också märkas hos Socialdemokraterna. Inte minst här i Linköping, där retoriken blivit skarpare.
Att en omprövning, efter åtta år av regeringsmakt, kommer först till en valrörelse sår såklart ett frö av misstro mot hur uppriktig den nya tonen är. Likaså får väl vänstersidans tänkta regeringsunderlag som bäst sägas vara skakigt när det kommer till trygghetsfrågor. Ändå går det inte annat än att välkomna uppvaknandet.
Alla förslag som läggs fram av partierna just nu är inte bra. Ibland trampas det också rejält snett när de presenteras. Det saknas ännu ett bra språk för politiken att prata om den brottslighet som växer ur segregation, utan att man samtidigt lämnar öppet för motståndares feltolkningar eller anklagelser om rasism.
Tiden verkar till sist ha runnit ut för förhoppningarna om att inga eller enkla lösningar ska vända utvecklingen. Det återstår såklart mycket för partierna att bevisa, men att man nu också börjar söka bland de svåra lösningarna är hoppfullt. Låt oss bara hoppas att det är på riktigt.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).