Christian Dahlgren: På återbesök i Hedeby

”Det är nya tider nu”. Repliken upprepas som ett mantra av karaktärerna i TV-serien ”Hedebyborna”. Ständigt tvingas de konstatera att inget i deras invanda tillvaro längre är sig likt. 

”Hedebyborna” premiärvisades i rutan 1978 och är en av svensk TV-dramatiks största framgångar någonsin. Serien har repriserats flera gånger, givits ut på DVD och finns numera att tillgå på SVT Play. Jag har precis sett om den igen och är lika fängslad av denna mustiga berättelse, ett veritabelt nationalepos som bygger på Sven Delblancs romansvit om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (”Åminne”, ”Stenfågel”, ”Vinteride”, ”Stadsporten”, 1970-76). 

Hedeby är en lätt maskerad version av verklighetens Vagnhärad, där författaren växte upp under 30- och 40-talen. Delblanc svarade även för manuset när regissören Håkan Ersgård tog sig an historien för TV och ställde ett magnifikt uppbåd skådespelare framför kameran; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarvern Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarduon John och Peter Harryson – samt Nina Gunke, Tor Isedal, Aino Taube, Kent Andersson… Crème-de-la-crème!

Starkast lysande är ändå eleganten Ingvar Kjellson i rollen som den nerdekade, men klarsynte aristokraten Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, utropar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens utmaningar.

När vi möter dem alla i serien är det 1937 och det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Men det är en idyll i upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde. Socialdemokraterna sitter i regeringssadeln och Per Albins folkhemsbygge har startat. Sverige är i färd att ömsa skinn. 

Sven Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella mandomsprov: årensningen. Tre män väljs varje sommar av bystämman för att med flotte röja traktens vattendrag. Detta år överraskar dock baron Urse med att tilldela sig själv hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning håller förstås sedan på att urarta till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han en morgon sonika sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en av seriens nyckelrepliker.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens nya, röda makthavare beslutar att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitiga, men stolta traditionen går sålunda i graven. Och med den baron Urse, som efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri utblottad dränker sig i samma å.

”Hedebyborna” blev en sådan formidabel kioskvältare att två omgångar till spelades in 1980 och 1982. Även om dessa innehåller fina partier, tillför de senare avsnitten egentligen föga. Berättelsen tappar skärpa och närmar sig TV-såpans vevande. Fast strunt i det. Kanske mest slående med ”Hedebyborna” är hur talande serien är för 70-talets strömkantring.  

Det var ju i mycket baksmällans decennium, då de rationella folkhemsingenjörernas progressiva socialstat knakade i fogarna och rekordårens högkonjunktur förbyttes till strukturkris, industrinedläggningar och rost. Med andra världskrigets slut hade urbaniseringen tilltagit i snabb takt, men nu var det som om svenska folket kände kollektiv alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar. 

Politiskt får det utlopp genom gröna vågen, miljörörelse och kärnkraftsmotstånd. Centern når brett väljarstöd under partiledaren Thorbjörn Fälldin, odalbonden förkroppsligad. Även det tidigare marginaliserade högerpartiet får en vinnande profil i Gösta Bohman, vars image är den naturälskande skärgårdskarlen med slidkniv och utedass. Notera hur signifikativt Bohman vill göra sig till tolk för tidsandan 1973: ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”.

Socialdemokraterna, bärare av det modernistiska projektet, kämpar i motvind och får 1976 lämna regeringsmakten för första gången sedan 30-talet. Botanisera gärna i skattkammaren till programarkiv som SVT Play hyser, där finns flera sevärda exempel på hur TV-dramat dessa år belyser stämningsläget. 

Kritik mot det storskaliga, byråkratitunga industrisamhället får tydlig gestalt i Bengt Bratts samtida landsortsepos ”Hem till byn” (seriestart 1971). Brottarsuccén ”Raskens” (1976) är kännetecknande för den förhärskande nostalgin över ett svunnet Sverige, en visserligen kärv men rejäl bondenation. Det är heller knappast en slump att SVT gör en mastodontsatsning som Keve Hjelms ”Godnatt, jord” (1979), baserad på Ivar Lo-Johanssons rustika statarroman. 

Illustrativt för suget efter förflutenhetens enklare samhälle är icke minst Jolos folkkära romantiserande beredskapsserie ”Någonstans i Sverige” (1973), som får Janne Carlsson att för evigt bli synonym med värnpliktsgamängen Loffe. I sammanhanget är det för övrigt ganska typiskt för klimatet att en av ungdomarna i Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells generationsroman ”Jack” (1977) utbrister att det uppenbarligen ”aldrig kommer bli så roligt i Sverige som under världskriget”.

”Hedebyborna” och dess varma mottagande i stugorna är ytterligare ett uttryck för denna 70-talskult av vårt jordnära förflutna. Men inte enbart. Serien kan också ses som en slags terapeutisk bearbetning av rådande samhällsförhållanden och vilsenheten i den brytningstid mellan gammalt och nytt som 70- och 30-talet hade gemensamt. 

Symptomatiskt är, att samma år som ”Hedebyborna” gjorde entré i TV, släppte Mikael Wiehe albumet ”Sjömansvisor” med låten som kom att bli hans största klassiker: ”Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)”, en allegori över vad som just då höll på att hända. Välfärdsstatens dittills trygga skepp hade sprungit läck. Förändringens osäkra vindar blåste in och med dem andra ideal, andra herrar. Precis som Hedebys invånare tvingades människorna i 70-talets Sverige konstatera: ”Det är nya tider nu”. 

Påminner de inte om oss idag?