Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig. Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.
”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet ”Carl XII:s schackparti”.
Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.
Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.
Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi. Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.
Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.
Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare. Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i ”Stora schackboken” (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!
Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.
Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i ”Stora schackboken” – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.
Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.
Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman ”Vår man i Havanna”. Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.
Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.
Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.