Vår tidigare länspolismästare Mats Löfving ställde nyligen till med ett rejält rabalder. Han påstod att i Sverige var ett fyrtiotal klaner basen för mycket av den organiserade kriminaliteten. För mig som gammal Rikspolischef väckte debatten många minnen till liv.
En stor utmaning för oss var att bekämpa den medlemsorienterade organiserade kriminaliteten. Dess främsta företrädare var motorcykelgäng som Hell Angels, Bandidos med flera. Vi försökte få till stånd ett samordnat kommando för bekämpningen som skulle täcka hela landet. Tyvärr fick vi aldrig stöd för denna strategi vare sig inom polisen eller från politiken.
Den andra utlöparen av denna typ av kriminalitet var den etniskt organiserade kriminaliteten. Tidningarna fylldes med beskrivningar kring juggeligor, chilenska eller ryska brottssyndikat. Här blev problemet att ordet etniskt inte ansågs vara politiskt rätt att använda eller navigera efter.
Snart var det dags att byta fokus till den geografiskt organiserade kriminaliteten. Den svenska allmänheten fick bekanta sig med aktörer som Fittja Boys, Lidingöligan med flera. Vi noterade helt enkelt att segregerade bostadsområden blev grogrund för all sköns organiserad kriminell verksamhet.
Den fjärde varianten på detta tema var den ändamålsorienterade organiserade kriminaliteten. Med det menas att kriminella med olika specialkunskap sluter sig samman i avsikt att begå vissa brott. Efter avslutat värv upplöses gruppen för att senare uppstå i andra konstellationer och för andra typer/varianter av brott.
Och nu talar vi om den klanstyrda brottsligheten. Kärt barn ha många namn och inget av de här rubricerade brottsvarianterna saknar troligen täckning.
I dåtidens polisverksamhet gjordes tappra försök att hitta ett arbetssätt mot organiserad yrkeskriminalitet. Jag minns att vi tog fram ett särskilt manifest i denna fråga under det käcka namnet ”Rakt på Yrkeskriminaliteten”. Intressant är att man där hittar en del förslag till ny lagstiftning med samma inriktning som de som genomförts först under senare år. Slutsatsen blir kanske lite cyniskt att förslag med tydlig repressiv inriktning får genomslag först när brottsligheten når över en kritisk nivå.
När man nu börjat få rätt repressiva instrument i verktygslådan tror jag tiden är mogen att vrida intresset mot några andra områden som vikten av uthållighet (inga nya tillfälliga projekt typ Rimfrost) stenhård samverkan mellan olika samhällsaktörer och stöd från allmänheten. Vad kan vi göra i Östergötland?