Påverkansarbete är vår tids modeord. Som ung student på Handelshögskolan i Stockholm fick jag lära mig att påverkansarbete bedrivs genom att plocka fram relevanta fakta. Då fixar sig resten. Några år senare hamnade jag i Finansdepartementet och då fick man lära sig att så enkelt är det inte. Lika bortkomna som apparaten i Regeringskansliet är på att handlägga vanliga myndighetsärenden lika virtuosa är de ofta när det handlar om att påverka opinion. Och det är ju ytterst vad politik handlar om.
Opinionsbildning startar i de små grupperna som runt fikabord, idrottens omklädningsrum eller i familjekretsen. Lokaltidningen kan vara en sådan avtryckare liksom numera – med stundtals dramatisk genomslagskraft - sociala medier. Då är det overallfolket som slår till. Ofta räcker detta inte för att skapa ett starkt opinionstryck.
Kostymfolket, till exempel de som jobbar i ett regeringskansli eller i motsvarande funktioner, måste också in på banan. När overaller och kostymer drar åt samma håll kan det vara fara och färde. Plötsligt uppstår en åsiktskorridor. ”Alla” som deltar i debatten tycker plötsligt samma sak. Asylpolitiken är ett sådant exempel. Före vågen av asylsökande 2015 var den korrekta publika uppfattningen att visa en stor tolerans och efter vågen svängde opinionsbildarna tämligen radikalt.
Vad som fängslar mig är hur lätt opinionsbildare underskattar den vanliga medborgaren. Hen läser ofta detta spel mycket bättre än vad många inser. Många makthavare väljer att undvika att besvara en jobbig fråga genom att prata om något annat. Det finns virtuoser på detta område, det medger jag, men normalt genomskådar medborgaren sådana försök.
Detsamma gäller strategin att aldrig medge att du inte är perfekt. Alternativt att din opponent inte är ”en å huvudets vägnar normalt funtad person”. Vulgarisering av din samtalspartner är ett tredje trick som proffsen ibland lär ut. Själv har jag aldrig gått någon mediakurs eller tränat mig i konsten att debattera. Som landshövding upplevde man östgötar som ett fördragsamt släkte och som chef för polisen och andra uniformsyrken liksom för Riksidrottsförbundet behövde man sällan kommentera existentiella frågor!
Det är möjligt att framväxten av så kallade influensers, människors försämrade läsvanor och framväxten av demagoger som Donald Trump kommer att förändra bilden. Jag tror inte det. Kan till och med en bieffekt av pandemin vara att vi i vår ensamhet får med tid att reflektera. Det vore i så fall en nåd att stilla bedja om.