Den stora sociala klyftan i Sverige är mellan nyanlända, men också utrikesfödda som varit här länge, och andra svenskar. Främst gäller det sysselsättningen, som är låg bland de utrikesfödda.
I USA är det tvärtom. Invandrare har högre sysselsättning än infödda amerikaner. En stor del av förklaringen ligger i att USA inte har mycket till socialt skyddsnät. Den som kommer som invandrare till USA är efter två veckor ute i det kalla vattnet och måste klara sig själv.
Vägen in till arbetsmarknaden för nya i USA är ofta att starta företag. Samma sak gäller i många andra invandrarländer som Kanada och Nya Zeeland. Erfarenheten säger att den invandrare som startar ett företag ofta anställer personer med samma bakgrund. Att nyinvandrade startar företag leder därför till att andra invandrare snabbare får jobb.
Ett ofta använt exempel är att människor med somalisk härkomst tillhör de i Sverige som haft svårast att komma in på arbetsmarknaden. I USA är det Minnesota som varit den delstat dit flest somalier kommit, och arbetslösheten i gruppen är mycket låg. De som kommit till Minnesota har startat kaféer, skrädderier och andra små serviceföretag – och ofta anställt landsmän. I Sverige spelar nyföretagandet en tämligen liten roll i sysselsättning och integration för dem som valt vårt land.
En del handlar om det praktiska. Utan personnummer är det nästan omöjligt att öppna bankkonto och annat som är nödvändiga för att bli företagare. Den stora migrationsuppgörelsen för två år sedan innebar att tillfälliga uppehållstillstånd blev det normala. Något som också försvårar nyföretagande.
Än mer märkligt är att staten satsar miljarder på Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket och Almi – men bara några enstaka miljoner på de som verkligen ser till att nya företag kommer till.
NyföretagarCentrum är en privat organisation som på närmast ideell basis stimulerar till nyföretagande, uppträder som mentorer och ger potentiella småföretagare handledning. Personer som själva är eller varit företagare är handledare på de olika nyföretagarcentrumen över hela landet. På åtskilliga ställen – som i Linköping - inser kommunerna att ökat nyföretagande är en viktig del i kommunens framtid och stöder NyföretagarCentrums verksamhet.
Trots att de 10 000 företag per år som hjälps fram av NyföretagarCentrum ger miljardinkomster i skatt fattar staten – varken Magdalena Andersson eller Anders Borg – att här finns en fantastisk framtidspotential.
Det finns en tro – uttryckt av näringsminister Mikael Damberg på ett Almedalsseminarium i somras – att de som vill starta företag gör det oavsett om de får stöd. Och det är sant att staten inte bör gå in och ge pengar till enskilda företag. Däremot till dem som hjälper företag med det praktiska och stöttar dem så att de överlever. De företag som har mentorer från NyföretagarCentrum överlever i långt högre grad än andra.
Frågan har ställts på sin spets av de senaste årens flyktingström. Det är uppenbart att de traditionella ansträngningarna via bl a Arbetsförmedlingen knappast fungerar. Den svenska bilden av att ett ”jobb” är att stå vid bandet på Volvo eller att jobba som sjukvårdsbiträde.
Men ska vi bryta det växande utanförskapet på arbetsmarknaden krävs en sak: Nyföretagande!