Ian och Bert, Ny Demokratis två partiledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson har nyligen talat om hur NyD hade inflytande under sin korta politiska existens 1991–94. (Partiet levde formellt kvar tills det gick i konkurs år 2000.)
Ian Wachtmeister berättade i Sveriges radio om hur Ny Demokrati löpande fick information från den borgerliga regeringen, hur man pratades vid i riksdagens utskott och hur han själv vid några tillfällen hade långa samtal med statsminister Carl Bildt.
Detta används nu i diskussionen som ett sätt att rättfärdiggöra kontakter mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Det är dock att vara fel ute.
Ny Demokrati var ett högerpopulistiskt parti med profilfrågorna sänkta skatter, minskad offentlig sektor, lag och ordning samt en mer restriktiv flyktingpolitik. Det var dock först senare, när partiets opinionssiffror föll kraftigt, som retoriken blev rent främlingsfientlig. Partiet var dessutom – i motsats till dagens populistpartier i Europa – EU-anhängare. Ny Demokrati hade heller inte nazistiska rötter.
En annan väsentlig skillnad mot idag är att vi i början av 90-talet hade helt andra beslutsregler kring budgeten. Då kunde man rösta om varje budgetpost. Nu röstar man om budgeten i sin helhet. Det är därför ett samröre med Sverigedemokraterna om budgeten innefattar hela det sakpolitiska fältet.
Bengt Westerberg bröt som bekant upp ur tv-soffan på valnatten 1991 när Ian Wachtmeister kom in. Men det förekom kontakter – om än inte särskilt frekventa – i utskott och i korridorer.
Min egen erfarenhet, som statssekreterare i Finansdepartementet dessa år, var att Wachtmeister bad Carl Bildt om att Finansdepartementet skulle sakgranska Ny Demokratis finanspolitiska riksdagsmotion. Bildt sa OK till det och bad mig och min kollega Urban Bäckström att ordna saken. Varken Bäckström eller jag själv var särskilt förtjusta i uppdraget. Vi bad därför departementets mest nördiga grupp, den fördelningspolitiska enheten, att ta sig an saken och vara mycket grundliga. De gick igenom motionen och gjorde bilder och diagram som såg ut som berusade myror krupit över sidorna. Föredragningen tog många timmar – och Wachtmeister kom aldrig igen.
Det som liknar dagens situation var den stora krisuppgörelsen 1992. Den svenska valutan var hotad, budgetunderskotten växte, räntorna gick i höjden och det var nödvändigt att genomföra ett mycket brett besparingsprogram – som innefattade lägre pensioner, ytterligare karensdag och en rad andra sociala nedskärningar.
Den moderata ledningen i regeringen vill att kontakt skulle tas med Ny Demokrati för att säkra en majoritet. Men Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) meddelade att man i så fall skulle lämna regeringen. Att skära ner pensioner och sjukersättningar tillsammans med ett högerpopulistiskt parti och i konflikt med Socialdemokraterna var helt uteslutet för liberala politiker.
Det ledde till ett samarbete över blockgränsen. Tre krisuppgörelser genomfördes mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna. Det hade också stor betydelse för hållbarheten och legitimiteten i krisuppgörelsen.
Inför omvärlden betydde det mycket att de svenska politiska partierna visade att de i ett krisläge kunde sätta landets gemensamma intressen före det egna partiets. Här har vi en hel del att lära.