Han möter motstånd i kongressen och i domstolarna och den bristande politiska erfarenheten hos Trump och hans medarbetare gör att förslagen är dåligt underbyggda.
Sannolikt är det dock mindre viktigt för Donald Trump att få igenom sina reformförslag än att ständigt stå i centrum. När det stod klart att han skulle bli republikanernas presidentkandidat erbjöd Trumps son Eric den kvarvarande republikanske kandidaten John Kasich, guvernör i Ohio, att bli vicepresidentkandidat.
- Du kommer att bli den mäktigaste vicepresidenten någonsin; du får hand om politiken, personalen, allt, sa Eric Trump
Men vad ska Trump göra, frågade Kasich.
- Make America great, of course.
Det var ett talande replikskifte. Undersökningarna tyder ändå på att Trumps väljare är nöjda med honom. Det kan förefalla märkligt att arbetarväljare som stött Trump, därför att de känner sig utanför och förlorat ekonomiskt, fortsätter att gilla Trump – även om t ex hans skatteförslag gynnar de redan rika.
Trumps huvudbudskap var att han stod upp mot de traditionella eliterna och att han skulle ”dränera träsket” i Washington. Att just traditionella politiker och många i medierna nu kraftigt kritiserar Trump blir en bekräftelse på att han inte tillhör eliten och hans väljare känner sig tillfredsställda med det.
Washington Post konstaterade att Trump sannolikt skulle bli vald också om det varit val idag. (Vilket också beror på att det demokratiska partiet inte samlat ihop sig efter valnederlaget.) En av de stora skillnaderna mellan det republikanska partiet och det demokratiska är att en lågt större procent av demokraterna har gått på amerikanska elituniversitet, ”Ivy League”. Demokraterna står närmare både Wall Street och Hollywood. Påståendet att de tillhör ”eliten” är inte helt osant.
Också de europeiska populistpartierna spelar på ett motstånd mot eliten. Inom svensk politik har vi sett en betydande elitisering. Traditionellt sett vilade det lokala styret på engagemanget hos ett stort antal fritidspolitiker. Fram till 1971 hade Sverige 2 532 kommuner och därför var också antalet folkvalda högt. År 1952 hade ungefär 200 000 personer politiska förtroendeuppdrag på kommunal nivå, men med kommunsammanslagningarna minskade antalet. Ännu i slutet på 1980-talet hade runt 75 000 svenskar ett politiskt uppdrag. Idag är det endast ca 36 000.
Antalet förtroendevalda är minskande. Specialnämnder i kommunerna försvinner och ärendena läggs på kommunstyrelsen. Färre har fler uppdrag. De politiska partierna har blivit en spillra av vad de varit. De har förlorat en miljon medlemmar sedan 80-talet. Det är idag endast drygt 100.000 svenskar som är politiskt aktiva. Undersökningar tyder på att dessa ser ungefär lika ut oavsett parti: Relativt välutbildade och välavlönade; har jobb inom partiet, offentlig sektor eller civilsamhällesorganisationer.
Ska vi inte få en politisk reaktion mot elitiseringen måste den brytas. Partierna måste bli öppnare. Antalet förtroendeuppdrag bli fler.