När jag var ordförande i Demokratiutredningen får två år sedan gjorde jag en(högst ovetenskaplig) undersökning. Jag slumpade ut 50 riksdagsledamöter och kollade vad de gjorde på twitter och facebook. De fanns alla där. Men nästan ingen var aktiv. De sociala medierna användes som anslagstavla, där de talade om vad de gjorde, vilka förslag de lagt, var de var ute och talade. En och annan var aktiv med att ”gilla” vad partivänner gjorde. Men inte en enda gick in i debatter.
Det ser likadant ut när jag tittar nu. En del sverigedemokrater är aktiva i debatten och några riksdagsledamöter på Moderaternas högerkant som Hanif Bali och Lars Beckman.
Där skiljer de traditionella politikerna från de högerkrafter som rör sig hemvant på nätet. Den som på twitter eller facebook skriver något positivt om invandring eller om t ex Georges Soros får omedelbart en mängd aggressiva repliker – från personer som inte tillhör följare och ”vänner”. Det finns en stor grupp extremistdebattörer som söker på nyckelord på nätet och går in i olika trådar.
När Donald Trump gjort sitt uppmärksammade uttalande i februari om terrordåd i Sverige skrev Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson en artikel i Wall Street Journal och instämde med Trump. Några dagar senare replikerade justitieminister Morgan Johansson, också i Wall Street Journal. Artikeln av Åkesson/Karlsson delades fyra miljoner gånger. Morgan Johanssons åttatusen. Det säger något om vilka som är hemma på nätet.
En hel del av dem som nu luftar sina konspirationsteoretiska och fördomsfulla uppfattningar om bl a flyktingar är naturligtvis sådana som tycker att de aldrig fått göra sin röst hörd och nu ägnar mycket tid åt nätet.
Också en del andra hatiska krafter dyker upp. När Stefan Löfven för tre år sedan skrev på facebook att ”Israel har rätt att försvara sig”, översköljdes han av antisemitiska och extremistiska inlägg.
Det är dock inget skäl för de etablerade politikerna och opinionsbildarna att lämna walk over. Men det är vad de gör. Knappast någon riksdagsledamot drar sig för att ägna en dag åt att resa till en partiavdelning och tala för 30 medlemmar. Men att ägna någon timme per dag åt nätet tycks främmande.
Demokratiutredningen föreslog ju en begränsad försöksverksamhet med 16 års rösträtt i kommunalval. Jag beslöt mig för att under en vecka ägna minst en timme om dagen åt nätdebatten i den frågan. Jag sökte på nyckelord, hittade bloggar och trådar på nätet samt gjorde ett 40-tal inlägg per dag.
Intressant nog var det en hel del skeptiker som ändrade sig när de fick veta hur vanligt det var med 16 års rösträtt i kommunalval ute i världen och hur positivt den norska försöksverksamheten utfallit. Dessutom var det påtagligt att många uppskattade att någon som var ansvarig för ett förslag gick in i diskussionen.
Ska vi bevara den toleranta och liberala demokratin måste de som är folkvalda förstå att en stor del av diskussion och påverkan nu sker på nätet. Och agera därefter.