Debatten inför valet tycks mest handla om hur regeringen ska se ut. Kan Löfven sitta kvar? Kommer Sverigedemokraterna att tolerera en alliansregering? Kanske blir det en moderat minoritetsregering?
Det är naturligt att regeringsfrågan dominerar.
Att sitta i regering kan innebära att det går att göra verklighet av sin politik. En regering fattar dessutom varje år över 10 000 beslut som inte behöver gå till riksdagen: Ett statsråd kan besluta i vissa frågor, ”departementsbeslut”. Regeringen tar egna beslut – de viktigaste är regleringsbreven som innehåller instruktioner till myndigheter. Regeringen har också utnämningsmakten.
En regering är numera minoritetsregering eller koalition. Därmed tvingas de till ständiga kompromisser och avsäger sig mycket av opinionsbildningen. En minoritetsregering måste ta hänsyn till möjligheterna att få igenom sina förslag i riksdagen. Det leder till kompromisser och återhållsamhet med propositioner. Det gällde såväl under den senaste Alliansregeringen som nu under Löfven. Med suddig profil minskar kraften i opinionsbildningen för de enskilda partier som ingår i en regering.
Samtidigt kan ett oppositionsparti ha mycket makt. Se bara på Sverigedemokraterna, det parti som debatten just nu cirkulerar kring och vars program om restriktiv invandring till stor del tagits upp av Moderaterna och Socialdemokraterna.
En av efterkrigstidens mest tydliga och inflytelserika politiker var folkpartiledaren Bertil Ohlin, oppositionsledare i drygt 20 år (och dessutom Nobelpristagare i ekonomi). Ohlin lyckades aldrig bli statsminister, men hans effektiva oppositionspolitik gav honom stor påverkan.
Strävan att sitta i regering är heller inte alltid något som uppskattas av väljarna. Denna strävan karaktäriseras inte sällan som en längtan till ”köttgrytorna”. Och när folkpartiledaren Ola Ullsten 1979 blev utrikesminister kritiserades han för att han ville leva under UD:s kristallkronor.
Sanningen är att politiskt inflytande inte alltid handlar om regeringsmakten. Den nymarxistiska 68-vänstern präglade den svenska debatten under många år och dess eko finns fortfarande. Ändå var de långt från regeringsmakt.
1981 gjorde Folkpartiet och Centerpartiet upp med Socialdemokraterna om att sänka marginalskatter, ”den underbara natten”. Moderaterna och Gösta Bohman ogillade uppgörelsen eftersom de aldrig ville ha med Socialdemokraterna att göra. Moderaterna lämnade Fälldin-regeringen i protest. Bohman och moderaterna belönades av väljarna. De hade visat att deras principer var viktigare än regeringsmakten.
Slutsatserna av detta resonemang är att om ett parti ska få långsiktigt inflytande på politiken är det viktigt att ha styrka i opinionsbildningen och skapa ett väljarstöd som ger bas för inflytande i en regering. Annars kan man avstå från regerandet och skapa kraft genom att vara en effektiv opposition.
Salig Folkpartiet hade 1964 en valaffisch med texten ”Stärk oppositionen!” Att byta regering tillhörde på den tiden inte de mentala möjligheterna. Samtidigt är det något som kan vara värt att upprepa. Ett parti behöver inte sitta i en regering för att få långsiktigt inflytande.