2020. Upp ur kav lugnt hav tornade du upp dig som ett gröntaggigt monster. Du tog hinken där livet simmade runt i godan högkonjunktur och vände den rakt upp-och-ned. I backen plumsade företag, planer, människor av alla sorter och bruttonationalprodukter. Vissa tvingades bokstavligen kippa efter luft. Chockade låg vi på marken och famlade efter vad som var viktigast. Att kramas? Nej, det gör vi en annan gång. Att anordna bröllopsfest? Nej, det skjuter vi på. Att samla familjen runt ett bord?
Min familj samlades i Valla för att fira påsk och mammasfödelsedag. Det kändes smått ovärdigt först, men sedan nytt och avdramatiserat och dessutom gott om frisk luft. Om någon sagt då att vi åtta månader senare skulle fira jul i Trädgårdsföreningen, hade jag skrattat rakt ut. Inte! Där går gränsen! Påsk har jag inte så starka känslor för, men julen är en annan sak. Jag vill ha gran och glögg och uppklädda, tacksamma barn med tindrande ögon. Min familj runt ett och samma bord.
Men jo, 2020. Du höll oss i ditt grepp. Månad för månad. Och vi lärde oss. Vi anpassade oss. För det fanns inget skydd. Inget förutom årtusenden av evolution som gett oss en töjbarhet inombords. En förmåga att förändras.
Många skriver att de vill kasta ut dig fortare än kvickt, 2020. Jag har ingen annan åsikt, det blir skönt att vända blad. Men först vill jag ändå tacka för det du lärt oss. Tack för att du tvingade oss att omorientera mot en ny framtid.
På vägen blev vi ödmjuka, plastbantade, superdigitala och naturfrälsta. Några blev också cirkulenter, vilket vi alla kommer att behöva bli om vi ska rädda jordens klimat. Att återanvända material, från kläder till byggmaterial, måste bli den nya svarta.
Tack för att du satte en nagel i ögat på oss när det gäller våra äldre. I vår ivriga strävan att ligga längst fram i världens innovationsliga har vi prioriterat ned de människor som byggt detta land. Jag är övertygad om att den insikten leder till något gott när det gäller hur vi framåt ordnar omhändertagande av gamla och sjukvården överlag.
Tack för att du påmint oss om att inget är heligt. Att inget är förevigt. Strukturer byggs upp och manifesteras, men kan också raseras. Det finns något förlösande i att släppa banden till förväntningar och förhoppningar och låta nya saker ta plats. Traditioner har gått om intet under detta besynnerliga år, men några av livets viktigaste essenser har ändå vaskats fram.
För min egen del ser jag nästan fram emot ännu en påsk i friluftsmuseet Valla, om det är vad 2021 bjuder på. Vi paxar sittplatserna vid slänggungorna! Gott nytt år, Östgötavänner!