Och världen skälvde

För fyra och ett halvt år sedan befann jag mig på studieresa i Washington D.C. Vem man än träffade av politiker, diplomater, opinionsbildare och media fanns samma namn på allas läppar: Donald Trump. 

Han hade lyckats lägga motståndarna inom sitt (för tillfället valda) parti bakom sig i primärvalet och nu återstod bara målet att slå Demokraternas kandidat Hillary Clinton och till slut knipa presidentposten. Emellertid visste ingen, inte heller de republikaner som vi träffade, vad fastighetsmagnaten ville med sin politik. Oneliners, hutlösa attacker och rena lögner byggde hans kampanj. 

Nu vet vi att de genomsyrade hela hans presidentskap. En kväll, nerbäddad i en stor hotellsäng i den amerikanska huvudstaden, skrev jag i en krönika hem till samma tidning som ni läser nu: ”Skämtet, som många tog det för från början, har gått för långt. Ingen skrattar längre”. Ett halvår senare valdes Trump till USA:s president. Och världen skälvde.

Inte heller nu, när Trumperan vid makten börjar lida mot sitt slut, skrattar någon. Priset blev högt för världens största demokrati som marknadsför sig som landet där drömmar besannas – bara du är villig att jobba för det. Trump har en helt annan dröm, den om att göra Amerika storartat igen. 

Men inte på det sätt som vi i Sverige eller övriga världen ser USA:s storhet, som utrikespolitisk maktfaktor och världsordningens överordnade. Tvärtom lämnades, eller hotade Trump med att lämna, globala överenskommelser och avtal. Om inte dessa svarade upp till hans idé om det bästa för amerikanska intressen, stämplades de som en ”bad deal”. Och världen skälvde. 

Klimatförändringar, handelns betydelse för ekonomiskt välstånd och utveckling, ja, till och med covid-19, har presidenten viftat bort som fake news, forskarfantasier eller bagateller. Hans förryckta hantering av globala utmaningar och kriser har sprängt alla gränser för anständighet och förankring i fakta. 

Nu, i sina sista dagar som president, lyser desperationen igenom. Kanske på grund av de ekonomiska klammeri han försatt sig i, knappast på grund av politiska ambitioner om en bättre värld – mer än den som kretsar kring honom själv. 

Förhoppningarna till efterträdaren Joe Biden är förmodligen övermäktiga för den 78-årige senatorn från Delaware. Men bara genom att bekänna pandemins grepp om USA och världen, återinträda i Parisavtalet samt återupprätta samtal om frihandel bland annat med EU, kan Biden börja återuppbyggnaden av förtroendet för stormakten. 

Världen skälvde. Nu har orsaken till den politiska jordbävningen röstats bort. Kan den stabiliseras igen?