Begreppet ”nyttig idiot” tillskrivs på Wikipedia, om än med visst förbehåll, Vladimir Lenin. Revolutionären ska ha i ett brev till sin utrikesminister Georgij Tjitjerin ha refererat till en vänsterradikal dumbom i väst som var behjälplig det nya sovjetiska styret. I övrigt beskrivs benämningen på samma sajt som ”en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och istället tror att det är de egna intressena som värnas”.
Det finns även i dagens politik gott om exempel på denna nyttiga funktion, som sällan föräras något officiellt erkännande eller tack. Istället rör det sig ofta om motsatsen: förringande ord eller till och med förnekelse. Det kan röra sig om en eller flera personer, ibland stora grupper, som intar denna otacksamma särställning. Acceptans för detta ingår i uppgörelsen, belöningen är fritt spelrum och opinionsmässiga framgångar.
Till exempel: ett politiskt parti tar officiell ställning i en fråga. Toppskiktet i partiet ställer sig bakom beslutet och bedyrar att det detta är nu den riktning partiet arbetar för. Men vissa är missnöjda, och anser att partiet svikit sina gräsrötter, härkomst eller ideal. Denna minoritet bildar då en slags motståndsrörelse – inte till partiet i sig, men till det aktuella ställningstagandet som inte sällan kan vara raka motsatsen till grunduppfattningen.
Den här gruppen är sällan en försynt liten samling, utan gör sig hörd på alla tänkbara sätt. Liksom på Lenins tid är gator och torg ett forum, idag finns även hela nätet att tillgå. Men är de då ”nyttiga”? Blir en sådan här ”svans” inte bara ett besvär för majoriteten, eller toppskiktet, som ideligen måste stå emot och försvara sig mot dessa interna motståndare?
Faktiskt kan det vara tvärtom. För missnöjda företrädare kan företräda missnöjda väljare som tillfredsställs – och därmed stävjas – av att det finns en falang inom partiet som tycker som de. Tillsammans bildar de ett slags alter ego som ett parti officiellt kan värja sig från, till och med fördöma. Men i tysthet prisas det för sin förmåga att hålla ihop partiet, som därmed klarar att stå för två helt skilda åsikter i samma fråga.
Så det vore naivt att tro att fenomenet hör historien till, för det är tydligt förekommande även idag. Skillnaden är att ”idioterna” av idag inte alltid förtjänar det epitetet, utan ofta är väl medvetna om sin viktiga roll. Konststycket blir att inte låta maktbalansen rubbas och minoriteten hamnar i majoritet, för då kan banden behöva klippas.