Det är högsommar. Gulmåran blommar. Naturen formligen kokar av liv. Det är en högtidsstund på året för ett naturälskande folk nu när ängen står i blom – med kattfot, johannesört och teveronika. Det är tiden som alla har längtat efter. År efter år. Generation efter generation.
Längtan har närmast religiösa förtecken. Och den svenska naturdyrkans kultplats är ängen och hagen. Landets fagra örtesängar, som är så rika på kultur såväl som arter. Som lovsjungs i allt från sommarpsalmer till popdängor.
På naturbetesmarkerna myllrar det av liv. Insekter och örter. Fjärilar och fåglar. Alla ingår de i naturens otroliga ekosystem. Blommor ger liv åt insekter som fåglarna tar. Men den viktigaste livgivaren av alla är betesdjuren, som får och kor. Djuren betar ner det tjocka gräset och de små träden som annars skulle växa upp och kväva den mindre växtligheten.
Försvinner människan och henne djur från ängarna och hagarna så tar skogen snart över. Troligtvis erövrar granen allt till slut, den har den förmågan. Det är därför granen är så vanlig i Sverige, den trivs och passar här. Omkring 30 procent av skogsmarken i landet växer det gran på. Men under barrträden trivs inte naturbetesmarkernas växter, insekter och fåglar.
En studie av artrikedomen i olika skogstyper i Östergötland konstaterade nyligen att särskilt yngre granskogar inte är så artrika. Länsstyrelsen i Östergötland skriver i ett pressmeddelande att grandominerade produktionsskogar på 15–45 år ”är kraftigt utarmade på skalbaggs-, moss- och svamparter jämfört med exempelvis naturreservat som är de mest artrika skogarna.” Samtidigt är det en vinklad liknelse. Det är klart att naturreservaten är artrika – det är därför områdena är skyddade.
En mer intressant jämförelse hade varit mellan naturreservatens skogar och naturbetesmarkerna – som ska ha den rikaste floran och faunan i hela den svenska naturen. Över en fjärdedel av de rödlistade arterna, mer än tusen stycken, är beroende av betade och trädbärande marker för sin överlevnad.
Ändå är det få som verkar bry sig om naturbetesmarkerna, dessa levande genbanker som djur och människor vårdat i tusentals år. Som vi sjunger och längtar till, men som nu är åsidosatta och hotade.
I takt med att allt fler gårdar avvecklar försvinner betesdjuren. År 1927 fanns det 1,5 miljoner hektar betesmark i landet. Nu räknas omkring 450 000 hektar. Ändå är de statliga insatserna inom naturvården ofta inställda på att få fram obrukade skogar, snarare än brukade ängar. Kor utmålas som klimatbovar och konsumenter uppmanas att välja bort kött och mjölk. Trots hoten mot betesmarkerna är det skogen som alla talar om.
I det tidigare nämnda pressmeddelandet från länsstyrelsen säger Ulrica Swärd, enhetschef Länsstyrelsen Östergötland: ”Studien visar hur viktigt det är att vi fortsätter skydda skog för den biologiska mångfalden.” Det uttalandet fångar tidsandan.
Den rödgröna regeringen, myndigheterna och miljörörelsen verkar mest se skog när det talas om biologisk mångfald. Den politiska knäckfrågan är hur mycket skog som behöver skyddas. Skogsutredningen föreslog en halv miljon hektar bara i den fjällnära regionen. Och ”skydda skog” är en omskrivning för statlig inlösen. Men när staten väl har fått kontroll verkar intresset avta.
I hela 35 procent av de skyddade naturområdena som Skogsstyrelsen ansvarar för i länet hotas naturvärdena som områdena är skyddade för att bevara. ”Av cirka 700 skyddade områden så är ungefär 250 områden i akut behov av skötsel för att biologiska värden inte ska gå förlorade inom några år”, rapporterade P4 Östergötland.
I radioreportaget inspelat i en ekdunge på gården Söderö, mellan Åtvidaberg och Kisa, intervjuades en tjänsteman på Skogsstyrelsen som berättade om brist på pengar och skötselinsatser. De stora gamla ekarna – som är viktiga för den biologiska mångfalden – står för mörkt efter att andra träd växt upp runtomkring. Målande beskrevs det hur lövskogarna behöver skyddas från invaderande granar.
Mot attackerande granar finns en uråldrig lösning. Det är betesdjur och platsbundna markägare som skapar och vårdar värdefulla naturområden i sitt närområde, precis som de alltid har gjort. Centraliserad statlig förvaltning kan aldrig uppvisa den omsorg om en plats som en markägare bosatt på den kan.
Naturvårdspolitiken behöver lämna skogen och föreställningen om att naturen behöver skyddas från privata markägare. Staten är ingen garant för en rik natur, det är snarare lantbrukaren och hennes djur som är det. Det krävs omtag i naturvården, om vi vill värna blomstertiden.