Imorgon är det Sveriges nationaldag. Om ni har svårt att finna ett ämne för firande, har jag ett förslag: Axel Oxenstierna. Varför?
Därför att han hade förmågan att i ett svårt krisläge bygga om den svenska statsapparaten. Riksämbetsmännen, självständiga myndigheter, befordran efter förtjänst inte efter börd (ofrälse kunde adlas så att de höga herrarna förblev höga).
Krisen var kriget. När han och hans förman, Gustav II Adolf, trädde till var landet i krig med alla sina grannar och sedan fortsatte det. Axel Oxenstierna blev vår förste krishanterare. Och en så´n behöver vi idag.
Pandemin har blottat en byråkrati som behärskas av rädslan att göra fel, strävan att värna sitt revir och förkärlek för samråd. Samt en osannolik förmåga att skicka runt den heta potatisen. Först upptäcks av att inga lager fanns - varför? Inte var ditt mitt fel, inte var det ditt.
Medicin och materiel behövs. Vem ska skaffa, vem ska köpa på den hårda internationella marknaden? Region, myndighet – eller kanske staten Sverige? Dagar går och blir veckor, medan fler sjuknar och fler dör. Men regeringen regerar, försäkrar statsministern och skyggar för en granskande kommission. Han minns förstås Göran Perssons öde efter tsunamin.
Man behöver inte vara kommissionsmedlem för att se att vår omhuldade idé med kommunalt självstyre måste omprövas. Kommuner och regioner är små men självrådiga. Under senare decennier har de stora myndigheter som vi medborgare en gång kände till ”rippats”. Områden har brutits ut och blivit egna pastorat med generaldirektör, ledningsgrupp etc.
Därmed finns goda möjligheter att strida om kompetens och revir – och givetvis att fälla den gamla repliken: Det här är inte vårt bord. Varpå ingenting blir gjort – och medicinköpen försenas.
Det här är här Axel Oxenstierna kommer in. Några få men tydliga ansvarsområden – lydde hans recept. Visst blev gubben i toppen mäktig men oavsättlig var han inte. Och med den principen byggdes den svenska välfärdsstaten. Skolinspektörer blev den stora Skolöverstyrelsen. Nödhjälpsarbeten övergick i AMS, arbetsmarknadsstyrelsen, 1950- och 60-talens mäktigaste myndighet.
Nackdelen var – om man vill vara elak – att regeringen hade svårt att rå på de stora. Men det tycks inte gå så lätt idag heller. Den oförmåga och senfärdighet vi sett i vår borde höra hemma i någon gammal rysk roman. Likaså de manövrer (tyvärr inte utan framgång) som kommunernas organisation SKR utfört för att framstå som ansvarsbefriade.
Men vad det än är, så inte är det särskilt folkvettigt.