Det finns en sjuka inom politiken och beslutsfattandet. När det ständigt hänvisas till vilka åtgärder som är de kloka och rätta att göra, hänvisas ofta till ”evidensbaserad vetenskap”. Med det menas att det finns forskning som kunnat utvärderas och att forskningen ge övertygande bevis (evidens) för att det förhåller sig på ett visst sätt. Att aktivt gå emot evidensbaserad forskning är naturligtvis galenskap för den som vill uppnå ett visst mål. Men evidensperspektivet har trots allt sina begränsningar.
När en ny situation uppstår kan det så klart inte finnas evidens, eftersom ingen kunnat forska på den nya situationen. Det gäller för Cobden och Bright som på 1800-talet pläderade för avskaffade spannmålstullar i Storbritannien och det gäller för den nu pågående pandemin. Det saknades evidens för att avskaffade tullar skulle leda till sänkta brödpriser och därmed färre hungriga magar för arbetarna i England, helt enkelt för att den politiken inte prövats. Det var en politisk linje som drevs av en övertygelse och att konkurrens och incitament påverkar. Det visade sig att de hade rätt, eftersom teorierna byggde på insikt om hur verkligheten fungerar. Problemet löstes, även om det skedde på bekostnad av de besuttna godsägarnas ekonomiska överskott.
Hanteringen av covid-19 kan också kritiseras utifrån att inte mycket skulle bli gjort om enbart tidigare erfarenheter från forskning skulle användas. Exemplet visar på svagheten i att ständigt förlita sig på evidens. Men det går att följa en utveckling, vara ständigt nyfiken på vad som tycks fungera och vad som är verkningslöst. Viktigast är ett öppet sinne för att andra metoder eller åtgärder kan vara mer effektiva och att inte hamna i personlig prestige.
Framtiden lär inträffa oavsett vad vi anser om den. Den kommer att skapa nya situationer av osäkerhet och dilemman. De problem som vi en gång tagit oss an, har vi bättre förutsättningar att klara av när de dyker upp igen. Men det nya behöver vi vara ödmjuka inför. Nya virus beter sig inte nödvändigtvis som tidigare känna virus. Och finansiella kriser kanske inte alltid kan lösas med att centralbanker lovar större krediter och trycker mer pengar.
Politiker som lite för ofta hänvisar till ”vetenskaplig evidens” brister i självförtroende och övertygelse. Den som har fått förtroendet att fatta beslut som påverkar andra, måste ha empati, respekt och nyfikenhet för att kunna komma fram till en rimlig slutsats även när det inte finns facit.