För någon vecka sedan backade ledningen i Gislaveds kommun från beslutet att förbjuda läsk på kommunens äldreboenden. Enligt kostchefen var skälet att läsken ”tillför ingen kvalitet för våra äldre”, och därför måste bort. I samma andetag menade dock kostchefen att ”när man blir äldre tycker man också om mer och mer sött” (Aftonbladet 24/4). Precis. Och här finns förstås den efterlysta kvaliteten – i smaken och njutningen av den söta drycken. Men det tänkte inte kostchefen på.
Trångsyntheten i Gislaved sätter fingret på ett långtgående samhällsproblem i Sverige; hur vi ser på och behandlar våra gamla. I nämnda kommun tycks man resonera om kosten på äldreboenden i samma ordalag som i skolan, och få tycker nog att barnen ska serveras läsk till lunchen där. Men i skolan vistas barn några timmar per dag.
På äldreboendet bor och lever man sitt liv, dygnet runt. Vuxna människor som på ålderns höst behöver en hjälpande hand eller två för att klara sig. Bra och näringsrik mat är förstås jätteviktigt – men är inte lite guldkant på vardagen det också? Om läsk, ett glas vin eller någon annan onyttighet kan skänka det lilla glittret, är det inte värt det då?
En nära vän till mig har just öppnat begravningsbyrå. Hon är ny i branschen, tidigare har hon arbetat med att ta hand om människor i mer uppslupna sammanhang, främst inom besöksnäringen. Den röda tråden för henne är att hon ser behov av god service och professionell inramning i alla situationer, noggrannhet i de små detaljerna som ger känslan av det där lilla extra. För det vill vi alla ha, vare sig det är som hotellgäst, krogbesökare, anhörig till närstående som nyss gått bort – eller hemma på äldreboendet.
I grund och botten handlar det om vår syn på gamla människor och äldreboenden, som i samhällsdebatten mer och mer glidit från omsorg och service till institutionalisering och likformighet. Den här bilden måste vara oerhört frustrerande för såväl anhöriga som omsorgspersonal, som i de allra flesta fall gör ett fantastiskt jobb utifrån mycket måttfulla förutsättningar.
Hur vi ser på och behandlar gamla människor som lever sina sista år på äldreboende, har potential att bli en het valfråga – helst på kommunal nivå. För det är där budgeten och besluten fattas. Den där guldkanten handlar om små detaljer, som valfriheten att få en läsk till maten. Tillsammans med en sund människosyn ger det känslan av det lilla extra.