Det har varit en onormal sommar. Mycket tid har kunnat tillbringas vid huset i Ydre men tillvaron har kantats av otal avbrott som alla stavas som coronarelaterade. Som ordförande för Riksidrottsförbundet (RF) har man å ena sidan sett djupa revor växa fram i rörelsen. Å andra sidan har man förundrats över hur en rörelse kan finna vägar att hantera obehagligheter som en pandemi.
Improvisationsförmågan och viljan att hitta lösningar imponerar. Inte minst gäller detta nere på föreningsnivån och när vi kommer till barn och ungdomsidrott. Det kan först kännas som att spotta i motvind för att avlösas av viljan att göra det omöjliga.
Jag ska villigt erkänna att såväl staten, men många gånger också kommuner, har stöttat oss i idrottsrörelsen. Tar vi staten så har politikerna i stor enighet i år lagt in extra 1,5 miljarder i bidrag att jämföra med de knappt 2 miljarder vi fått under senare år. Och till detta belopp kommer de summor idrotten i vissa fall kunna ansöka om i form av till exempel allmänt förstärkta företagsstöd
Likväl är jag orolig om man höjer blicken och tittar framåt, i första hand 2021 och 2022. Jag tror nämligen inte att covid-19 bara mirakulöst försvinner. Från polistiden fick jag lära mig vikten av så kallad”omfallsplanering”, det vill säga förbereda sig för alternativa händelseutvecklingar. Vad händer om det till exempel inte blir några mer OS under de närmaste åren framöver, om VM i hockey inte kan spelas som planerat i Belarus eller inget vaccin kan introduceras?
Bara för att ta några hypotetiska exempel. Det är sådana scenarios jag vill ha fram senast i början av nästa år för att försöka komma bort från att mera mekaniskt planera på kvartalsbasis. Först då kan vi börja räkna på effekter.
Höjer man blicken ännu mer uppenbarar sig andra strategiska frågor. Vad händer med rörelse för barn och ungdom om de under långa tider inte kan gå till fungerande klubbar? Hur blir det om våra riskgrupper, som jag själv tillhör, isoleras långa tider från social samvaro i till exempel idrottsklubbar? Hur blir det för våra elitklubbar? Ger våra ideella ledare upp?
Jag är egentligen inte orolig för idrottsrörelsens vilja och kompetens. Oron är om politiken också långsiktigt inser att en folkrörelse som idrotten måste värnas och vårdas. Vi kan förefalla stora och starka men corona ger revor. Här måste civilsamhället - som idrottsrörelsen är en del i – och samhället i övrigt räcka varandra handen. Politiken måste behärska lusten att styra och ställa i idrottens göranden. Det handlar om tillit.