Mänskligheten lever över sina tillgångar. Biologisk mångfald hotas med risk för oöverblickbara konsekvenser. Om vi når klimatmålen kommer vi ändå påverkas av extremväder och stigande vattennivåer under lång tid. Muntert? Inte så värst.
Att den senaste rapporten från FN:s klimatpanel hamnat lite i skymundan har väl sina naturliga förklaringar. Den kan egentligen inte heller sägas innehålla någonting nytt. I korta ordalag är vi på väg mot en klimatmässig katastrof. Det är inte hopplöst, men hur omfattande problemen blir återstår ännu för oss att avgöra.
Klimatfrågans förbannelse är att den är allas och därför ingens ansvar. Den svensk som får sin livsstil ifrågasatt kan, inte utan viss rätta, peka att andra länder gör mindre än vad Sverige gör. Därför borde vi slippa undan just nu. Det är en bedrägligt bekväm strategi. Som välutbildade, rika och i teknisk framkant har vi lättare att åstadkomma förändring än den som varje dag behöver kämpa för sin överlevnad.
När Linköpings kommun antog målet om koldioxidneutralitet 2025 var det nationellt ledande. Kanske mer ledande än det var realistiskt. Under början av året har målet kompletterats med en tidtabell som sträcker sig över ytterligare 20 år. Det är bra att arbetet konkretiseras, men det är svårt att inte tolka det som att man nu backar inför insikten om att arbetet var svårt.
Någonstans har ju ändå Rebecka Hovenberg (MP) rätt när hon menar att Linköping ger upp ledarskapet i klimatfrågan. Att placera Linköping i mittfåran, att inte vilja mer än de nationella målen, är svårt att se som annat än en låg ambitionsnivå. Vilken del av världen kan sägas ha bättre förutsättningar? Vi har människorna, kompetensen och näringslivet. Vi har stora offentliga resurser i form av en välfylld skattkista och Tekniska verken.
Jag är lite av den traditionella sorten. Den som tycker att personligt ansvarstagande är viktigt, att man ska vårda det man har och att man ska lämna nästa generation med bättre förutsättningar än man själv har haft. För den som lever efter samma filosofi så duger det sällan att göra en medelbra insats eller skjuta över problem på andra att lösa.
Höstens val kommer präglas av många svåra och akuta frågor. Försvar- och säkerhet, pandemihantering, rättsväsendet. De är alla viktiga, men ur perspektivet av mänsklighetens utveckling är de ändå ganska kortsiktiga problem. Klarar partierna att också höja blicken och adressera klimatförändringarna på riktigt? Kanske. Fråga dem, så att de inte glömmer bort.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).