En finsk skidbataljon under finska vinterkriget. Kriget pågick mellan 30 november 1939 och 13 mars 1940.
Synen när pojken föll ihop kom morfar att bära med sig och drömma om resten av livet. "Det var bara en pojke. En bondpojke. Det var ingen soldat. Och jag dödade honom!"
Min finske morfar deltog i vinterkriget. Sovjetunionen anföll Finland i november 1939 och det var Davids kamp mot Goliat, men David bjöd hårt och envist motstånd. Först efter tre månader tvingades Finland kapitulera. I skolan minns jag att vi fick lära oss att det var kallt under vinterkriget. Ofta låg temperaturen mellan minus 20 och minus 40 och det rådde både brist på vapen och kläder. Det är vad jag minns från undervisningen. Hemma växte jag upp med mammas krigsminnen. Hur mamma och hennes syskon sprang och tog skydd när flyglarmet gick. Hur det var den gången en bomb briserade alldeles intill, så nära att en tryckvåg fick dörren att skjutas som en projektil in i huset där hon bodde. Och om hennes oförlösta syskon, som inte kom ut som hon skulle vid födseln, utan fick dödas för att mormors liv skulle räddas.
Många år senare besökte jag skyttegraven med morfar. Ett nätverk av ormliknande gångar mitt ute i ingenstans. Han pekade en bit bort och sa att de var så nära varandra att de hörde ryssarna prata. Han berättade stolt om när ryssarna kastade handgranater mot dem så var han så snabb att han lyckades kasta tillbaka dem. Jag vet inte om det var sant. Sen tystnade han och återkom till den pojke han dödade. "Jag vill att du ska veta att ryssarna inte var fienden. Soldaterna var bondpojkar som vi som stred. Rädda. Det är dom som bestämmer som är problemet. Regimen. Vi finnar led under kriget men det ryska folket led också. Glöm aldrig det."
I kriget i Ukraina finns bara förlorare. Det ukrainska folket förstås, men även alla vi andra. På så många sätt. Krig lever kvar i oss människor i generationer, minnena etsar sig fast och förs vidare. Så gjorde morfar, så gjorde mamma, så gör jag.
Vi återkommer till kriget, men om vi för en stund bortser från allt detta. Det mänskliga lidandet och all tragik som krig för med sig, så tänker jag också på den avgörande fråga som än en gång får mindre uppmärksamhet för mer akuta. Klimatpolitiken. Under pandemin så blev den för många sekundär, och nu under kriget i Ukraina, riskerar den att bli något vi ska ta sen. Men går det över huvud taget att tänka på klimatpolitik, på klimatförändringar, när det råder krig i Europa och människor kämpar för sina liv? Ja, det går inte att inte agera på klimatförändringarna. I måndags publicerade FN:s klimatpanel IPCC en ny rapport som återigen slår fast det vi redan vet. Rapporten betonar att de åtgärder och det arbete som görs inte alls räcker. Nuvarande anpassningstakt håller inte jämna steg med klimatförändringarna. Och därför krävs det stora förändringar från våra ledare nu, enligt Klimatpolitiska rådets ordförande Johan Kuylenstierna som i ett uttalande till rapporten säger: "Det finns mycket vi kan göra för att de värsta effekterna inte ska bli en realitet, bara vi får rätt politik och rätt typ av investeringar och åtgärder på plats". Det finns alltså hopp fortfarande.
Tänk om vi hade kunnat ta alla de pengar som världens stater använder för att rusta upp och lägga på den kostsamma klimatomställningen istället? Önsketänkande just nu, jag vet, men klimatfrågan måste prioriteras. Och det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det vi i media kan bidra med är att journalistiskt utöka bevakningen. Från och med idag vässar Corren klimatrapporteringen tillsammans med MVT, NT, Västerviks-tidningen och Vimmerby tidning. Idag kan ni läsa de första delarna på Corren.se som bland annat handlar om hur klimatångest kan vändas till något konstruktivt. Har du tips och idéer på vad du vill läsa så kontakta vår reporter Claes Nilsson, claes.nilsson@corren.se.
En ögonblicksbild från vår rapportering i Polen vid den ukrainska gränsen. Skriket från knappt 1 år gamla Tina studsar mellan väggarna i stationshuset. Svetten rinner vid hans tinningar. Hans mamma Veronika visar med kroppsspråk att sonen är trött. Tina lugnar sig en stund i mammas knä. Några minuter senare fyller gråten stationshuset igen.
Men tillbaka till kriget i Ukraina. Ni har sedan i tisdags kunnat följa vårt team som är på plats vid gränsen mellan Ukraina och Polen. Ögonblicksskildringar av vad ett krig gör med oss människor. Att vara på plats för att förmedla det till er läsare är ett viktigt uppdrag, det skrev jag om tidigare i veckan.
Det är hemska scener som våra utsända Julia Djerf, Frida Glenning Ströberg och Albin Wiman möter, scener som de med all säkerhet kommer att bära med sig resten av livet. För det är det krig gör med oss människor.
Vi känner att vi har er läsare, er värme, med oss där nere. Allt stöd, alla frågor, alla undringar om vad ni själva kan göra för att hjälpa till. Kriget tar inte bara fram det sämsta i människor, utan även det vackraste. Och just nu är ni östgötar väldigt vackra.