Land ska med lag byggas står det i flera av våra gamla landskapslagar från medeltiden. Det var för övrigt också 1800-talskungens Karl XV:s valspråk när han tillträdde 1859. Uttrycket speglar den urgamla synen på det offentligas förhållande till medborgarna som är rättsstatens grund.
Men juridik kan aldrig ensam vara det enda rättesnöret. I mitt yrkesliv har jag alltför ofta mött uttrycket från aktörer som ertappats med fingrarna i syltburken: ”Det fanns inga regler”. Men vid sidan av lagar och föreskrifter finns ett utrymme där man står ensam med sitt omdöme, egen moral. Det går inte att helt reglera ett samhälle med lagar och föreskrifter. Det måste alltid måste finnas ett utrymme för vars och ens personliga moral och ansvar för sina handlingar. Vissa använder beteckningen moralzon.
Här skiljer det sig åt mellan olika samhällssektorer. Ett bra exempel är idrotten. En förseelse inom bollsporter noteras av en auktoritet (domaren). Hen utreder blixtsnabbt vad som skett för att därefter avgöra förseelsens art och den påföljd som följer och den felande parten får omedelbart avtjäna sitt straff, till exempel en utvisning. Man ringer inte polisen för en straffspark! Domaren, moralens övervakare, ger ett rött kort.
Juridik kan inte alltid ses som lösning på förseelser. Att bli frikänd från en anklagelse om riggade matcher eller en anklagelse ekobrott innebär inte att man i alla avseenden behöver ha varit klanderfri. Måhända räckte inte bevisningen till fällande dom. Lite mer provokativt uttryckt. Kan den frikände fortfarande vara kvar i Rotary? Eller från min nuvarande värld inom idrotten: om man frikänns i en rättslig prövning för pedofilbrott kan man som huvudregel då fortsätta som tränare i barnidrott?
Inom många samhällssektorer saknas auktoriteter när vi kommer till att upprätthålla moral. I skolans värld kämpar många lärare mot en undergrävd auktoritet och vi läser i media om motsvarande problem i simhallar och på bibliotek.
Inom statsvetenskapen talar man numera ofta om tillitsbaserad styrning av myndigheter eller om hur vi medborgare reagerar när vi har tillit respektive saknar densamma. Diskussionen hur man ska motverka coronapandemin genom att utnyttja graden av tillit från medborgarna är ett sådant typfall. Exemplen kan flerfaldigas. Jag tillhör de som tror att moral, tillit och etik trots allt är framtidsbranscher. Tecknen finns i det framväxande klimat- och miljötänkandet. Men vi behöver lite fler auktoriteter!