Moderaterna vill att barn i utsatta områden ges möjlighet till att screenas för adhd i syfte att identifiera fler barn som kan få stöd.
Man kan tycka att förslaget är framhastat fem i tolv i valrörelsen. Men i sak är förslaget inte så anmärkningsvärt. Barn med invandrarbakgrund får diagnos och medicinering mot adhd i mycket lägre grad än övriga barn. En skillnad som förstärks i segregerade områden. Till saken hör att obehandlad adhd ökar risken för våldsbrott och fängelsedomar.
Mer anmärkningsvärda är reaktionerna på förslaget.
De stora tidningarnas svar blev att intervjua forskare på området, med budskapet att dessa är kritiska. Men forskarna bekräftar samtidigt grundproblemet. Den enda kritik som synes går att identifiera är att förslaget inte ensamt kan lösa problemen med gängkriminalitet. Vilket knappast någon moderat har påstått.
NPF-rörelsen verkar ha vaknat och hävdar med enad röst att eventuell kriminalitet inte har med diagnosen att göra utan endast beror på att skolan misslyckas med att möta personens behov. Ett högst tveksamt påstående, med tanke på de problem som impulsivitet kan leda till. Eftersom skolan misslyckas med att stötta elever med NPF-diagnoser, menar de, så finns det inget anledning att ge fler barn diagnoser. En påfallande självupptagen inställning.
En diagnos är mer än att få hjälp i skolan. Det handlar om att få en förklaring och ord på varför man känner och agerar som man gör. En självkännedom, med eller utan diagnos, och med eller utan medicinering, som ger ökad möjlighet för individen att ta ansvar för sitt beteende och sin utveckling.
Förslaget har till och med fått en egen opposition i de egna leden hos Moderaterna, som kritiserar det för att bostadsorten är ett kriterium för insatsen. Det går måhända att förstå kritiken, och tycka att alla barn skulle ges samma möjlighet. Men resurserna är inte oändliga. Och att individer ur olika etniska grupper olikbehandlas idag torde vara mer problematiskt än att man skulle olikbehandla grupper beroende på bostadsort för att försöka lösa problemet.
Hur en screening eller andra insatser för att identifiera adhd ska gå till i detalj och vilken ålder som kan vara lämplig kan givetvis diskuteras. Men det gör man inte. Istället benämns förslaget från kritiker som ”obehagligt”, med ”dåliga vibbar” och en ”märklig människosyn”.
Det är kritik som känns igen från decennier av oförmåga att hantera och diskutera migration och integration. Det – om något – talar för att ta frågan på allvar.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.