15 MAJ: Jag tror aldrig jag sett finare vårsol än den vi hade den här majkvällen när jag och kollegan Mia Karlsvärd svängde in på Bötinge gård, några kilometer öster om Strålsnäs. Landskapet runt oss, fälten, skogen, gårdarna och djuren, var sagolikt. När vi ett par timmar senare åkte därifrån förstod jag att det här landskapet, det här mötet, kommer jag bära med mig resten av livet.
När jag nu blickar tillbaka på mitt 2019 ser jag fortfarande Bötinge gård i kvällssol knivskarpt. Framför allt hör jag Oskar och Linnéa Karlström. 28 maj 1999 miste de sin pappa Robert i polismorden i Malexander. Den här kvällen satt de, med sin sorg, sitt trauma, som de levt med i 20 år i tidernas mest uppmärksammade våldsbrott, och förklarade för mig och Mia varför de ser positivt på livet.
Jag minns lugnet i Oskars ögon när han sa:
– Jag bryr mig mer om andra och oroar mig inte så mycket över små saker.
Och jag minns beslutsamheten i Linnéas ansikte när hon sa:
– Vi har bara ett liv, då får vi se till att göra det bästa av det.
På väg hem tänkte jag att om Robert följer sina barn genom livet så måste styrkan och livsbejakandet han såg den här kvällen gjort honom omåttligt stolt.
7 JUNI: De senaste 20 åren i vårt spridningsområde har varit brutala med Malexandermorden 1999 och de tre dubbelmorden på Åsgatan 2004, i Ljungsbro 2013 och i Mantorp 2017.
Ändå var det en ny form av brutalitet som drabbade Linköping på Ådalagatan fredagsmorgonen 7 juni.
Sprängningen av 15-20 kilo dynamit, som placerats i en stulen lådcykel i ett cykelförråd, skadade ungefär 200 lägenheter och skapade en förödelse som påminde om en krigszon.
Mirakulöst nog miste ingen livet, men alla vi som mötte någon av de drabbade, eller som rörde oss i området den dagen, såg hur hårt dådet slog.
Vi var många som samlades vid avspärrningarna utanför Sporthallen, i korsningen Snickaregatan-Linnégatan, hundratalet meter från platsen för explosionen. Där såg vi ett drabbat samhälle rakt i ansiktet, människor med alla känslor på utsidan i en sorglig blandning av oro, nervositet, trötthet, stress och vilsenhet.
Där stötte jag ihop med Irene Palm och Anders Lindquist.
– Du kan inte föreställa dig vad vi har fått uppleva, sa Irene. Jag stod i köket och Anders satt vid köksbordet när det kom en enorm smäll. Jag fattade inte vad som hände. Fönsterrutorna gick sönder allihop och Anders for i golvet av tryckvågen.
Anders fortsatte:
– Allt glas från fönstret flög emot mig men som tur var hade jag redan tryckts ner på golvet då.
– Vi får vara glada att vi lever, det kunde gått mycket värre, sa Irene.
Det var dagen då den grova kriminaliteten tog sig in i hundratals Linköpingsbors innersta, i deras hem och i deras själar och hjärtan.
Det var dagen som sårade Linköping för lång tid framöver.
8 NOVEMBER: Jag var på Linköpings välgörenhetsgala i Flygvapenmuseum för att dela ut vårt pris "Årets Linköpingshjärta". Innan galan började hälsade jag på våra nominerade, jag kramade Resurspoolens Siv Nordqvist som var överlycklig bara av att vara på galan.
Jag minns hur jag tänkte oj vad du kommer bli glad senare i kväll, Siv, och oj vilken fantastisk vinnare våra läsare har hittat åt oss.
I en intervju några veckor tidigare hade Siv förklarat för mig hur hennes engagemang väcktes:
– Det var redan som barn. Mina föräldrar tog hand om fosterbarn och jag och min bror lärde oss tidigt att dela med oss. Det var lika för oss alla barn. Hade jag inte fått synsättet hemifrån att man ska ta hand om varandra och att vi alla har samma värde hade jag nog inte jobbat i föreningen idag.
Som galans sista punkt gick jag upp på scen och läste vår motivering:
"Var sjunde svensk känner sig ensam. En del är ofrivilligt ensamma, andra har människor omkring sig, men känner sig ensamma. I Linköping finns en aktör som jobbar för de här människorna varje dag. Det är Resurspoolen.
I 25 år har Resurspoolens arbete letts av en eldsjäl utöver det vanliga, en eldsjäl som fått organisationen att växa till att idag innehålla mer än 100 volontärer. Dessa fantastiska medmänniskor gör hembesök hos Linköpings tusentals ensamma människor, de aktiverar dem, de dricker kaffe med dem och de pratar.
Det är med stor glädje och stolthet vi ger Årets Linköpingshjärta till Resurspoolens SIV NORDQVIST."
Sivs glädjetårar och publikens stående ovationer blev 2019 års finaste minne.