AUGUSTI 2012: Åren runt decennieskiftet var en tid då allt var möjligt i den lokala idrotten. Många av lagen i vårt område vann sina första SM-guld, LFC 2009, LVC 2010, Piraterna 2011 och LHC-damerna 2014, och IFK Norrköping vann sitt trettonde 2015, och de som inte vann gjorde det ändå strålande. LHC gick alltid till slutspel, ÅFF kom åtta i allsvenskan tre år i rad 2012-2014 och LIBK till SM-final två år i rad 2015-2016.
Bäst minns jag en augustikväll 2012 på Kopparvallen. Det var östgötaderby i allsvenskan, ÅFF mot IFK, det stod 0–1 och jag gick ner till hörnflaggan närmast klubbstugan för att se slutminuterna. I 89:e minuten såg vi hur ÅFF-anfallaren Magnus Eriksson, långt där borta i andra änden av planen, fick bollen utanför eget straffområde. Han, som skulle bli proffs och gjorde sin sista match för klubben, drev bollen över hela planen och vi hörde hur publikjublet kom sköljande mot oss som en våg.
– Det är Mange som kommer! skrek en supporter bredvid mig.
När han fortfarande var långt ifrån målet, ungefär 25 meter, tryckte han iväg 1–1 rakt upp i krysset. Så som Kopparvallen exploderade då, så som supportrarna exploderade, flera av dem grät, var så mycket ÅFF, så mycket Åtvidaberg, men också så mycket den lokala idrotten vid den tiden. Ingenting var omöjligt.
Sju år har gått, idrottsvardagen är åter i Östergötland och för lag som ÅFF, LHC och Piraterna är den betydligt bistrare.
NOVEMBER 2016: Det fina med mitt jobb är att jag ofta får vara med och hylla människor när Corren delar ut pris av olika slag.
Fotbollsledaren Patrik "Packe" Johansson satt vid vårt bord på idrottsgalan 2016 och laddade för att gå upp på scenen och ta emot Correns pris. Han var nervös, väldigt nervös, och vi runt honom gjorde allt vi kunde för att peppa honom.
Vi ville hylla Packe för hans livsresa, där han efter en uppväxt i ett missbrukarhem själv hamnade i tungt missbruk och kriminalitet, men sen lyckades rädda livet på sig tack vare idrott och kärlek.
Till slut blev det Packes tur på scen, han skakade i hela kroppen, men väl där uppe vid Karin Fricks intervjumikrofon släppte allt och han talade fritt ur hjärtat:
– Den sjukdom jag fastnade i dog min mamma i. Då blev det min mormor som ryckte in när bena´ inte bar. Och hon gick bort i våras. Hon hade nog inte pallat med att jag får det här av Corren nu. Jag har varit i Corren förut men då har aldrig namnet stått.
Publiken skrattade, så som varma hjärtan skrattar, och Packe pratade på i över sex minuter. Inte ett öga var torrt i lokalen, de stående ovationerna ville aldrig ta slut och i mitt hjärta, så här tre år senare, hörs de än.
MARS 2017: Jag gjorde en reportageserie om skolan och skulle hänga en dag med klass 3B på Nya Rydsskolan. Det blev en dag med så mycket glädje, skärpa och kärlek att jag lever på den fortfarande.
Knappt hann jag slå mig ner vid ett av borden i klassrummet förrän ett av barnen frågade:
– Hur gick det till när du fick jobb på Corren?
Jag berättade och frågade tillbaka ”Vad tycker du om Rydsskolan?”.
– Jag älskar skolan! Det är roligare här än hemma. Hemma har jag nästan ingenting, men här finns allt jag behöver. Vi har Ipad (läsplattor), vi ser på film, vi leker på rasterna. Och så lär vi oss mycket varje dag.
Läraren Ann-Louise Josefsson sa:
– För många är skolan den plats där de får möjlighet att umgås med sina kompisar. Det är barn som när de är hemma sällan går ut eller tar hem kompisar, barn som längtar till skolan när de har lov.
När det var dags för lunchrast, och jag var på väg ut i korridoren, kände jag en liten arm runt min midja. Jag tittade ner och mötte en pojkes pigga ögon.
– Christer, du kan väl sitta vid vårat bord vid maten. Snälla!
Jag minns fortfarande lunchen i detalj. Barnen pratade med mig som om jag alltid funnits där, delade med sig av sitt liv, sin vardag, på ett fantastiskt sätt. Efter lunchen gick jag med lärarna till lärarrummet. På väg dit kom en flicka från klassen springande och kastade sig om mig.
– Christer! Vi måste ju kramas hej då om du ska gå nu! Kan inte du komma hit fler gånger?
Tagen stakade jag fram att "jo, jag kommer tillbaka till er efter mötet i lärarrummet".
Aldrig har jag varit så sugen på att bli lärare som då. Att få leda, inspirera och dela vardag med så underbara barn.
Dagen på Nya Rydsskolan kommer för alltid finnas med mig.
Nästa lördag ser jag tillbaka på mitt 2019.