Gräddosten är tillbaka i Boxholm. I veckan såldes de första ostarna från Glada bondens mejeri. Uppemot tusen personer trotsade under tisdagen regnet för att få en bit ost.
Det stora engagemanget för osten är fortfarande häpnadsväckande, trots att det har funnits där i åratal. Och att osttillverkningen har återupptagits i stor skala i Boxholm fascinerar även det.
Erfarenheten är att det inte är särskilt troligt att nedläggningar av större industrier går att rulla tillbaka. Det är sällan det kommer nya aktörer som, likt Glada bonden, är villiga och har resurserna att satsa. Och är det någonstans den insikten lär finnas så är det i Boxholm – bruksorten som historiskt har formats av tre verksamheter. Stålverket, sågverket och mejeriet. Tre verksamheter som mött ganska likartade öden under 2010-talet.
År 2016 meddelade Boxholm Stål att verksamheten flyttar från orten. Året efter var turen kommen till sågen. Och 2018 gav Arla samma besked – mejeriet läggs ner och produktionen flyttar. På otursdagen, fredagen den 13 december 2019, stängde ostbutiken i Boxholm.
Nedläggningen av osttillverkningen skulle dock inte gå så tyst förbi som de två tidigare. Några dagar efter att Arla samlat de anställda i fikarummet för att förmedla nedläggningsbeskedet så började en rörelse ta form. På sociala medier stödde inom kort tiotusentals en grupp som protesterade mot nedläggningen. I Boxholm gick fackeltåg. Ostkampen blev något att samlas kring.
Enligt forskningen kan det här också vara avgörande för en ort – om den får något att samlas kring. Erik Westholm, professor emeritus vid Institutionen för stad och land på Sveriges lantbruksuniversitet, beskrev för ett par år sedan i DN: ”Vi har mindre gemensamt med varandra nu än tidigare men en konflikt som ostkampen kan väcka liv i gemenskapskänslan. På individnivå skapar de nya förbindelserna möjligheter till framtida engagemang.”
Att ostkampen har handlat om mer än ost är också något som en av förgrundsgestalterna för rörelsen, Peter Trygg, har varit inne på: ”Det handlar ju om så mycket mer än ost, som att ha någon typ av självhushållning i riket. Sedan har den här kampen också skapat en gemenskap i Boxholm som samhälle. Den som engagerar sig blir del av något. Jag säger som Birath, det är tumme upp i bilfönstret. Kampen för mejeriet har förenat orten.”
Den Trygg citerar är Johan Birath, som under 25 år har varit engagerad i kommunpolitiken för Socialdemokraterna i Boxholm. I början av året avgick dock Birath från uppdraget som andre vice ordförande i kommunstyrelsen. Till Corren (22/2) sade Johan Birath då: ”Jag är medveten om att jag har balanserat på gränsen i mitt engagemang kring Boxholms mejeri, men som politiker måste jag stå upp för min hembygd. Jag är stolt att vi lyckats rädda ett mejeri som annars skulle stått och förfallit.”
Den här sidan av mejeristriden som Birath berör – hur lokalpolitiken agerade – är en av de mer omstridda vid sidan av det stundvis hårda tonläget i sociala medier. Arla och Boxholms kommun har ju länge tvistat om frågor kopplade till kommunens köp och därefter försäljning av mejeriet till Glada bonden – en konkurrent till Arla.
Johan Birath är dock inte den enda politiker som av lokalpatriotism har tagit strid för mejeriet i Boxholm. Den som kan sägas ha tänt gnistan till de stora protesterna var den tidigare moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin från Skänninge.
Ett par dagar efter att nedläggningen av osttillverkningen offentliggjorts skrev Littorin upprört på Facebook: ”Boxholmsost flyttar från Boxholm. Vad händer nu med min Stureost? Eller Boxholms kryddost som är ett lika mycket måste till kräftorna som Östgöta Sädes eller de vita Kindagurkorna? Dags att skramla ihop till ett nytt bondetåg.”
Och ett bondetåg var vad det blev. Många har engagerat sig i att få tillbaka osttillverkningen till Boxholm. En som såg Littorins inlägg var Peter Trygg, begravningsentreprenör i Vikingstad, som startade en grupp för vänner till osten.
Den här folkliga kampen – eller vad vi ska kalla den – är såklart bara en sida av att det nu åter tillverkas ost i Boxholm. Utan Glada bonden hade det såklart aldrig blivit något. Men det ideella engagemangets roll bör inte heller underskattas.
Ostkampen i Boxholm visar vilken kraft som finns i ett lokalsamhälle som agerar tillsammans. Det om något är en lärdom att förvalta – likt osten som nu åter tillverkas i Boxholm.