Med Beatles genom pandemin

Du har sÀkert dina sÀtt att ta dig igenom hela det hÀr elÀndiga Äret med 14 mÄnader. Ett av mina Àr The Beatles.

The Beatles 1967.FrÄn vÀnster: Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr och John Lennon

The Beatles 1967.FrÄn vÀnster: Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr och John Lennon

Foto: AP

Krönika2021-04-29 07:19
Detta Àr en ledarkrönika. Correns ledarsida Àr borgerlig. Tidningen stÄr fri och obunden frÄn alla partier.

Allt blir roligare med The Beatles. NÀr karantÀnen kÀnns som en Long and winding road med Eight days a week dammar jag av grammofonen och plockar fram alla gamla Beatlesalbum. Vinylerna. Oh, bara den kÀnslan. Reporna. Innerfodralen som alltid krÄnglar. De ikoniska omslagen.

BlĂ„ser av pickupen. Och sĂ„: One two three fooour! She was just seventeen, you know what I mean
 vilket driv, vilken energi, vilken livslust. Nej, det Ă€r faktiskt inte gubbsjukt, nĂ€r lĂ„ten kom 1963 var Beatlarna sjĂ€lva bara i 20-Ă„rsĂ„ldern. Och Ă€nnu oförstörda av kĂ€ndisskap, krav, knark och konflikter.

De var snygga och roliga och allt gick med raketfart.

Beatles var fÀrg och frihet, nÄt lÀtt och flygande nÀr alla gamla vanliga trÄkmÄnsar satt gravallvarliga i svartvit-teven eller kvittrade klÀmkÀckt (om de var kvinnliga artister).

Help! I need somebody
 She loves you, yeah, yeah, yeah, det tunga inledningsackordet i A hard days night, Georges grymma gitarrsolo i Let it be, “enkla” All my loving med sina skitsvĂ„ra ackord.

Mininovellen SheÂŽs leaving home. Söta Girl och Michelle, rockrökaren Twist and shout. Vilken skatt!

Och allt skapat, inspelat och utgivet mellan 1963 och 1970, det Àr sÄ ofattbart kort. Man kan likna denna första popera och Beatles karriÀr vid en explosion av kreativitet. Ett evolutionÀrt sprÄng.

DÄ nÀr jag var ett 10-Ärigt popsnöre kÀndes det som om John, Paul, George och Ringo dök upp ur ingenting. Men sÄ var det förstÄs inte.

Artisten Peter LeMarc la nyligen ut ett inlĂ€gg om just det pĂ„ sociala medier, och drog en hĂ€pnadsvĂ€ckande politisk slutsats (den vĂ€ckte förstĂ„s en smutsstorm pĂ„ twitter, men den bryr jag mig inte om nu). 

Han skrev: ”Det faktum att det var svarta, bögar, judar, irlĂ€ndare, tyska anti-nazister och parisiska unga intellektuella som skapade the Beatles, förutom de fyras talang och begĂ„vning, rĂ€cker för mig för att avsky SD.”

Va? Jo, menade LeMarc, beatlarna sjÀlva lyssnade nÀstan enbart pÄ svart musik, R & B och rock (Elvis och Carl Perkins var de enda vita förebilderna), de umgicks med de svarta musikerna hemma i Liverpool. Deras manager Brian Epstein var gay och jude, Johns och Pauls familjer var invandrare frÄn Irland, i Hamburg inspirerades de av anti-nazistiska existentialister och i Paris att kamma ner luggen.

Och viktigast av allt – i USA vĂ€grade beatlarna att spela för en segregerad publik, vilket var kontroversiellt som tusan 1964. PĂ„ sĂ„ vis var de fĂ€rgblinda.

Jag har alltid gillat Peter LeMarc.