Med Beatles genom pandemin

Allt blir roligare med The Beatles. När karantänen känns som en Long and winding road med Eight days a week dammar jag av grammofonen och plockar fram alla gamla Beatlesalbum. Vinylerna. Oh, bara den känslan. Reporna. Innerfodralen som alltid krånglar. De ikoniska omslagen.

Blåser av pickupen. Och så: One two three fooour! She was just seventeen, you know what I mean… vilket driv, vilken energi, vilken livslust. Nej, det är faktiskt inte gubbsjukt, när låten kom 1963 var Beatlarna själva bara i 20-årsåldern. Och ännu oförstörda av kändisskap, krav, knark och konflikter.

De var snygga och roliga och allt gick med raketfart.

Beatles var färg och frihet, nåt lätt och flygande när alla gamla vanliga tråkmånsar satt gravallvarliga i svartvit-teven eller kvittrade klämkäckt (om de var kvinnliga artister).

Help! I need somebody… She loves you, yeah, yeah, yeah, det tunga inledningsackordet i A hard days night, Georges grymma gitarrsolo i Let it be, “enkla” All my loving med sina skitsvåra ackord.

Mininovellen She´s leaving home. Söta Girl och Michelle, rockrökaren Twist and shout. Vilken skatt!

Och allt skapat, inspelat och utgivet mellan 1963 och 1970, det är så ofattbart kort. Man kan likna denna första popera och Beatles karriär vid en explosion av kreativitet. Ett evolutionärt språng.

Då när jag var ett 10-årigt popsnöre kändes det som om John, Paul, George och Ringo dök upp ur ingenting. Men så var det förstås inte.

Artisten Peter LeMarc la nyligen ut ett inlägg om just det på sociala medier, och drog en häpnadsväckande politisk slutsats (den väckte förstås en smutsstorm på twitter, men den bryr jag mig inte om nu). 

Han skrev: ”Det faktum att det var svarta, bögar, judar, irländare, tyska anti-nazister och parisiska unga intellektuella som skapade the Beatles, förutom de fyras talang och begåvning, räcker för mig för att avsky SD.”

Va? Jo, menade LeMarc, beatlarna själva lyssnade nästan enbart på svart musik, R & B och rock (Elvis och Carl Perkins var de enda vita förebilderna), de umgicks med de svarta musikerna hemma i Liverpool. Deras manager Brian Epstein var gay och jude, Johns och Pauls familjer var invandrare från Irland, i Hamburg inspirerades de av anti-nazistiska existentialister och i Paris att kamma ner luggen.

Och viktigast av allt – i USA vägrade beatlarna att spela för en segregerad publik, vilket var kontroversiellt som tusan 1964. På så vis var de färgblinda.

Jag har alltid gillat Peter LeMarc.