Hela min uppväxt levde jag med villfarelsen att det är farligt att äta ägg. Något enstaka ägg kunde vara okej, men för många skulle påverka kolesterolvärdet. En välspridd myt på det hälsomedvetna 1980-talet.
Först för några år sedan fick jag reda på att det är rent hittepå. Det riktigt bisarra är att upphovsmannen till myten om hälsofarliga ägg var USA:s president Lyndon B Johnson.
Bakgrunden var problemet med inflation på 1960-talet. Johnson trodde i sin enfald att det gick att hålla inflationen nere genom att tvinga enskilda producenter att inte höja priserna på sina produkter (med resultatet att företagen gick med förlust eftersom priserna på alla deras insatsvaror och lönerna till de anställda steg) och tog den tanken till sådana extremer att när äggproducenterna höjde sina priser lät han landets surgeon general (generaldirektör för folkhälsomyndigheten) sprida budskapet att ägg var hälsofarliga.
Ironiskt nog var det Lyndon Johnson själv som förorsakat inflationen genom att året dessförinnan fysiskt attackera den dåvarande centralbankschefen – som den storväxte Johnson kallat till sin ranch i Texas och knuffade runt vardagsrummet medan han skrek honom i ansiktet – för att få honom att hålla räntorna konstlat låga, med inflation som förutsägbart resultat.
Jag drar mig denna anekdot till minnes därför att vi idag diskuterar så kallade ”falska nyheter” och andra lögner på precis samma missriktade sätt som så många andra samhällsproblem: Som om lösningen var stat och politik.
Stat och politiker är inte, och har aldrig varit, några sanningsvittnen. Tvärtom. Politiker ljuger när det passar, och särskilt när de är trängda.
Det gäller inte bara amerikanska presidenter. I inledningen av P3 Dokumentär om 90-talskrisen (12/10 2008) medger dåvarande bankministern Bo Lundgren att han ljög, eller i varje fall höll inne med sanningen om tillståndet i svenska banker.
”Vi visste mycket mer, men man kan ju inte gå ut och säga ’ja här har vi ett stort problem, här kommer det gå åt helsike’, ungefär som om jag hade sagt att svenska banksystemet kommer snart att hotas av sammanbrott, det hade ju fått en del effekter.”
Lundgren har förstås en god poäng. I hans situation hade det förmodligen varit ansvarslöst att berätta för svenska folket hur det egentligen låg till. Men han illustrerar likafullt att av politiker i trångmål kan vi inte förvänta oss uppriktiga besked.
Och politiker ljuger inte bara av hänsyn till något slags allmänintresse. Vi vet idag att exempelvis Olof Palme, fortfarande ett aktat namn i vissa kretsar, återkommande ljög av partiegoistiska skäl. Bland annat för att tysta ner den så kallade Bordellhärvan där hans tidigare justitieminister var indragen.
Lögnerna brukar avslöjas så småningom, när de inte formligen exploderar i ansiktet på avsändaren eller någon efterträdare. Ändå är de märkligt frånvarande i diskussionen om att ge stat och politiker en växande roll att kontrollera och rensa bland vad som sägs och tycks i sociala och andra medier. Visst frodas lögner och påhitt också på nätet – men staten är ingen vakthund mot osanning.
Politiker ljuger till och med om ägg. Får de makt över vad som får sägas blir det pannkaka av alltihop.