Den som ville kunde välja en annan församling eller rentav gå ur – men det förutbestämda läge som valts åt oss av en välmenande överhet var den lutherska, kristna läran i svensk version.
Denna ordning har vi sedermera övergett. En av våra grundläggande mänskliga rättigheter är trots allt tros- och religionsfrihet, vilket rimmar illa med en av staten utpekad lära. I sådana frågor bör staten vara neutral och inte knuffas.
Det hette förstås inte knuff då, när staten knuffade oss till den rätta tron. Termen nudge (på svenska, knuff) introducerades 2008 av juristen Cass Sunstein och ekonomen Richard Thaler i en bok full av exempel på hur man kan styra folk mot beslut som vore klokare, samtidigt som de medger andra val för den som vill. En knuff.
Ibland är det inte så tokigt. Ekonomen Richard Thaler, som om några veckor tar emot årets Nobelpris i ekonomi, har exempelvis utformat en avsättningsplan för pensioner som automatiskt höjer avsättningen i takt med att lönen stiger, väl medveten om att de flesta helst inte tänker på privatekonomi i onödan och uppskattar omtanken. Den som inte vill avsätta mer kan enkelt slippa, men de flesta följer i sådana här frågor utgångsläget, vilket gör dess utformning viktig.
Tyvärr har självutnämnda sociala ingenjörer samlats kring Nudge som flugor flockas kring koskit sedan den damp ner i samhällsdebatten. I de sociala ingenjörernas version är knuffar ännu ett redskap med vilket man kan styra folk mot beslut som de sociala ingenjörerna tycker vore kloka, de där passagerna om självbestämmande läses mera kursivt i dessa kretsar.
Inte undra på när Thaler och Sunstein skriver att ”de mest sofistikerade” ska utforma regler för ”de minst sofistikerade”.
Det verkligt oförlåtliga är att Thaler och Sunstein sått tanken hos tusentals nyexaminerade beteendevetare att de med några slappa överslagsberäkningar kan veta mer om vad folk egentligen vill ha än de vet själva. Exempelvis borde utbudet i alla restauranger ordnas ”medvetet” av en social ingenjör för att vi blir för tjocka av att äta det vi själva väljer.
Det senare stämmer förvisso, men det är fortfarande förmätet att tro att en liten expertenhet skulle kunna förbättra lunchupplevelsen för miljontals människor med några skrivbordsbeslut om i vilken ordning mat borde serveras. I de flesta fall fall vet personalen på plats bättre vad kunderna vill ha, och kunderna har en mängd andra önskemål än optimal nyttighet. Sådan lokal och subjektiv kunskap låter sig inte centraliseras. I den mån de inte vet behöver de kunna experimentera för att bli bättre, vilket inte heller går om någon byråkrat utformat fasta regler.
Experterna är dessutom benägna att överskatta sin kunskap också om sådant de kan mäta. En populär rekommendation har varit att minska tallriksstorlekarna, vilket ska få oss att äta mindre mat. En rekommendation som tagits fram av oseriösa forskare i experiment som när andra upprepat dem inte visat att folk äter mindre.
Så lätt lurar man alltså experter. Därför är det bra om de inte får för stor makt över våra liv och våra vardagsbeslut.