Ofta sker den genom passivt-aggressiva kodord som ”värdegrund” (betyder: inga sverigedemokrater) eller ”svenska värderingar” (betyder: inga muslimer). När värdefrågor väl bubblar upp till ytan så handlar det till stor del om personer som slår fast vad de känner och tycker, med stora förväntningar på att detta tyckande ska upphöjas till lag för alla.
Så verkar det för många räcka med att de ogillar rökning för att andra ska förbjudas att röka på uteserveringar, och eftersom de ogillar religion så ska konfessionella skolor stängas. Någon egentlig diskussion går inte att föra, värden slås fast och den enda variation som sedan återstår är att höja tonläget.
Denna föreställningsvärld är ett arv från Axel Hägerström och värdenihilismen, där inga moraliska värden ses som sanna utan alla sådana omdömen enbart ses som uttryck för känslor. Länge sågs därför värden som något lågt och fult, särskilt bland akademiker. De smög följaktligen in sina preferenser i förment neutral empiri, som när makarna Myrdal i ”Kris i befolkningsfrågan” lät en prognos över befolkningsutvecklingen (som för övrigt var gravt felaktig) motivera sin paternalistiska människosyn och sitt politiska program.
Det här är än idag en vanlig uppfattning bland det vi lite slarvigt kallar ”eliter”. Eftersom värderingarna smugglades in i sakkunskapen blev de med självklarhet del i ett politiskt program. Är någonting bra så måste det uppmuntras med bidrag och stöd. Är någonting dåligt så måste det straffbeskattas och helst förbjudas helt.
För samhällsvetare på en ansvarsfull post inom politik eller myndigheter, är det en närmast obegriplig tanke att vanligt, obildat folk skulle kunna begripa saker bättre än de kan och därför lämnas att fatta egna beslut.
Vad de missar som på politisk väg försöker lägga livet tillrätta för oss, är att när det kommer till våra egna liv finns få andra med större expertis än vi själva.
För all sin tjusiga evidens och empiri är det en barnslig uppfattning att hävda att bara för att något är farligt eller riskabelt så följer att det måste bekämpas med politiska restriktioner. Sådana är nämligen sällan ofarliga. Alkohol är exempelvis farligt, man kan bli beroende och råka ut för olyckor, men att förbjuda alkohol är ännu farligare, man får gängbrottslighet, smuggling och farligare substanser.
Politiska idéer kan definitivt vara farliga, men att försöka förbjuda bort dem och sätta människor i fängelse för sina åsikter hör till de farligaste av idéer.
Värden lämpar sig helt enkelt sällan för att omedelbart omsättas i politik. Detta vet den som är trygg i sina egna värderingar. Då har man ofta självförtroendet att lita till att dessa goda värden utgör lockelser också för andra, både känslomässigt och rationellt, och det är hur som helst viktigare att själv kunna leva efter dem. På denna solida grund kan man nöja sig med frihet och tolerans.
Jämför den trygga och tålmodiga inställningen med dagens uppjagade svenska värdedebatt, där få är lika snara som pragmatiska, sekulära socialliberaler att ropa på lagstiftning kring varje liten vana. Det högljudda gläfsandet är små hundars sätt att hävda sig.