Jag vet, det är valår och det är måhända naiv optimism att efterlysa intelligens i det offentliga samtalet, men jag skulle ändå vilja önska en sak. Att vi lär oss att skilja på hur man värderar någonting och vad man vill göra politiskt.
Såhär: Att man tycker att någonting ska vara tillåtet betyder inte att man därmed tycker att det är bra. Att man å andra sidan tycker att någonting är omoraliskt, ohyfsat eller korkat betyder inte att man vill förbjuda det.
Det här borde egentligen inte vara svårt, men i jakten på politiska poänger görs hela tiden (medvetna eller omedvetna) misstag på denna punkt. I förra veckan skrev moderaternas riksdagskandidat Ann Heberlein exempelvis en tweet apropå att Aftonbladets Anders Lindberg tyckte att det var ohyfsat att tala högt i telefon tidigt på morgonen men har försvarat att böneutrop från moskéer ska kunna tillåtas: ”Förbjud folk som pratar i telefon på tåget och kämpa för böneutrop” skrev Heberlein, vilket i dubbel mening spelar på missförstånden ovan.
Att Lindberg tycker något är ohyfsat betyder inte att han vill förbjuda det, och att han vill tillåta böneutrop behöver inte betyda att han är förtjust i att det förekommer.
Den här sortens missförstånd är både dryga och skadliga för debatten. Ett försvar för yttrandefriheten som princip kräver inte sällan att vi försvarar också det som är osmakligt, avskyvärt och fel i sak, eller bara illa omtyckt av en majoritet: förintelseförnekare, homofoba pastorer eller nättroll. Det försvaret blir svårare av att de som vill inskränka yttrandefriheten gärna anklagar den som tycker annorlunda för att sympatisera med budskapen i sak. Då kan också frihetsvännerna avfärdas som osmakliga, omoraliska och korkade.
Många har förvisso uppfattningen att staten ska gynna det som är bra och förbjuda det som är dåligt. Den som tänker efter inser dock att det är en regel med begränsningar.
Också saker vi ogillar hör hemma i ett fungerande samhälle. Den som vill ha ett blomstrande kulturliv ser förmodligen poängen i att också pjäser och verk som provocerar och irriterar dem sätts upp och ställs ut. Den som vill kunna välja bland ett rikt utbud av varor och tjänster på marknaden ser värdet av att detta utbud också består av sådant de finner helt ointressant.
Och hur skulle vi ha en fungerande samhällsdebatt om bara det sägs som just du vill höra?
Om inte annat handlar det om att kunna respektera och tolerera att andra inte har samma smak, intressen och åsikter som du, och vill göra andra saker med sitt liv. Så länge ni inte skadar varandra (eller får för er att en majoritet, expertis eller självutnämnd smakdomare borde bestämma hur alla ska göra) så kan nämligen du göra vad du vill även om andra inte gör samma sak. Något som är särskilt praktiskt i de fall man tror, tycker eller uppskattar något annat än majoriteten, expertisen eller självutnämnda smakdomare.
Frihet har alltså sitt värde, också när den leder till företeelser vi ogillar. Min poäng här är inte att alla måste hålla med om mina liberala politiska slutsatser, utan att vi ska kunna ha en diskussion om vad som ska vara tillåtet eller förbjudet som inte präglas av medvetna missförstånd och misstänkliggöranden.