Omkring en miljon uigurer är internerade i statliga omskolningsläger i Kina, ett Kina som även kidnappar och fängslar dissidenter också i andra länder, en omfattande svältkatastrof hotar i ett krigshärjat Yemen, en journalist har bestialiskt mördats på saudiska ambassaden i Turkiet.
Demokratin i världen har trängts tillbaka tolv år i rad enligt tankesmedjan Freedom House, och 2018 var förmodligen det trettonde. Det sker framsteg, men bakslagen är fler. Pressfriheten minskar och journalister hotas, fängslas och förföljs. Yttrandefriheten på nätet trängs tillbaka – av auktoritära stater och företag som går dem till mötes, men också i västdemokratier som övervakar och censurerar.
Även ekonomiskt går utvecklingen i antiliberal riktning. Världen har inte sett ett globalt frihandelsavtal sedan 1995 och 2000-talet har inneburit fler restriktioner för frihandeln än liberaliseringar.
Världen ropar efter en liberal motoffensiv.
Även Europa behöver en liberal offensiv. Vi ser auktoritära och antiliberala tendenser i alltfler länder, där rättsstaten utarmas och civilsamhället kontrolleras av politiska påbud, främst i Ungern och Polen. Vi ser samtidigt ett etablissemang i Bryssel som kört fast i sin övertygelse om att det Europa behöver är mer makt utövad på överstatlig nivå, trots att deras hanterande av allt från jordbrukspolitik till gemensam valuta knappast talar för att denna kompetens borde utökas – tvärtom.
Samtidigt har reformarbetet avstannat när det kommer till att utöka de europeiska medborgarnas fri- och rättigheter. Sverige och andra länder inför gränskontroller och hinder för att kunna resa, flytta och arbeta i Europa.
Arbetet med att utöka de fyra friheterna –– fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital – har varit en framgång, men framför allt när det kommer till tjänster finns mycket kvar att göra.
I Sverige finns också stort behov av liberala reformer. Ska fler kunna komma in på arbetsmarknaden och få en bostad krävs att regleringar som försvårar anställningar och skapar årslånga köer till hyreslägenheter avskaffas. Ska välfärd och trygghet fungera måste det göras en tydlig prioritering eftersom politiker under senare decennier ställt ut mer generösa löften än vad som kan levereras när andelen som arbetar sjunker och fler äldre tvärtom behöver försörjas och tas omhand.
Ekonomin behöver också en skattereform som ökar lönsamheten att arbeta och i mindre utsträckning än idag premierar sådant som skuldsättning och miljöförstöring.
Liberalismen behövs nationellt, den behövs i Europa och den behövs globalt. När behovet av ett pålitligt liberalt parti med en utåtriktad humanism och internationalism är större än på decennier, vad gör då det till namnet liberala partiet i Sverige?
Svaret är att de har ägnat de senaste åren åt en för utomstående obegriplig ordförandestrid, de har drivit svårförenliga profilfrågor och har en hållning i regeringsfrågan vars enda tydliga resultat är att den kluvit partiets decimerade riksdagsgrupp mitt itu.