Människorättsaktivister, journalister och deras advokater tillfångatas regelbundet och sätts i vad som kallas ”övervakning på bestämd plats”, som fängelser fast utan rättigheter. Allt övervakas. Ett tiotal vakter kan komma in i cellen och stå och titta tills den sovande fången vaknar, även toalettbestyr sker inför åskådare.
Många torteras genom misshandel, isolering och att tvingas sitta i obekväma ställningar i upp till 20 timmar. Därefter visas de upp i statlig tv där de tvingas erkänna uppdiktade anklagelser. Flera har dött eller skadats för livet av tortyren och av att förnekas sjukvård.
Även familjerna förföljs. De vräks från sina hem, får sina tillgångar genomgångna och beslagtagna, privatekonomin slås i spillror. De vägras utresetillstånd och tvångsförflyttas inte sällan till otillgängliga platser som inre Mongoliet. Även där övervakas de av ett flertal personer, varje stund, hela dagen.
Säkerhetsapparaten har vuxit enormt. Budgeten för ”inre säkerhet” uppgick 2013 till 1100 miljarder kronor, vilket var mer än det militära försvaret. Därefter har summorna hemligstämplats. Jojje Olssons nyutkomna ”De kidnappade Kinasvenskarna – Fallen Gui Minhai och Peter Dahlin” beskriver närgånget genom intervjuer och rapporter hur människor behandlas i diktaturen. De förnedras och berövas liv, hopp och värdighet för att de – i strid mot kommunistpartiets nya mål om den kinesiska rasens överhöghet – pratat med utlänningar, publicerat böcker, krävt de mest basala av fri- och rättigheter eller bara att lagen följs.
Jag läser med en stigande klaustrofobisk känsla. Det är så här ofriheten ser ut. Friheten är som luften vi andas, lätt att inte tänka på så länge den bara finns där. Först när den inte finns märks vad som saknas.
Styret kan tyckas främmande, men dess former är bara alltför välbekanta. Förtrycket har etablerats med lagar om nationell säkerhet och antiterrorlagar, som ger staten ett vitt och godtyckligt mandat, och med attacker mot advokater, journalister och civilsamhälle. Nya lagar har satt nationen över den enskilde, säkerhet före frihet, politikens mål över rättslig prövning.
Det är en återkomst för den stora staten som vi sett också i väst, bara ännu mer extrem och målmedveten. Vid andra länders universitet används till och med högljutt kränkta kinesiska studenter för att rensa undervisningen på fakta och perspektiv som den kinesiska staten finner obekväma, som att undervisningen tar upp massakern på demokratiaktivister vid Himmelska fridens torg 1989.
Trots den skrämmande utvecklingen är det tyst om Kina i den svenska samhällsdebatten. Inte ens det faktum att två svenskar kidnappats och fängslats har fått särskilt stor uppmärksamhet.
Kanske finns ett samband med att det i senare års svenska debatt höjts röster för att det här med frihet och mänskliga rättigheter har gått för långt.
Statens och nationens behov sätts allt oftare före individens rätt, och motiverar nästan dagligen nya restriktioner och förbud detta valår. Friheter vaskas på löpande band av politiker som vill framstå som tjusigt ansvarsfulla. Tyvärr är det andra som drabbas av baksmällan.