När politiker vill synas hantera problem och sikta mot ambitiösa mål brukar det följa samma mall. Frågan får en egen byråkrati och blir ett ”perspektiv” som ska beaktas i samtliga beslut. I praktiken något som ägnas pliktskyldiga rader och blir ännu en box att kryssa i på vägen mot andra mål, men det ser handlingskraftigt ut.
När det nyinstiftade Klimatpolitiska rådet häromdagen släppte sin första rapport fanns en del illavarslande signaler om att detta kan bli också klimatfrågans framtid.
”Det första årets arbete har delvis handlat om att utveckla arbetssätt och metoder samt att skapa dialog med andra myndigheter och aktörer”, heter det exempelvis. Tre av sex rekommendationer handlar om regeringens ledarskap och styrning. Det ska klargöras visioner, infogas perspektiv och aktörer i civilsamhället ska mötas.
Något som inte minskar växthusgasutsläpp, men som däremot ökar antalet jobb för akademiker med samhällsvetenskaplig utbildning i den skattefinansierade sektorn.
Jag vill inte peka finger mot just Klimatpolitiska rådet, de är bara ett exempel i raden. Istället för egentlig verksamhet handlar allt mer om en administration som fått eget liv.
När exempelvis Smedjanredaktören Lars Anders Johansson besökte tredagarskonferensen Folk och kultur i Eskilstuna förra året (Smedjan 13/2 2018) noterade han att de som var där varken var kulturintresserad allmänhet eller ens kultutövarna, utan ”byråkrater på kommunal, regional och statlig nivå.” Alliansregeringens omorganisation av kulturen skapade en regionalisering som var tänkt att flytta kulturen ut i landet, men som snarare skapade såpass många kulturbyråkrater att de nu sysselsätter varandra.
Förlagan till Folk och kultur är förstås Folk och försvar, som liksom den ständigt svällande Almedalsveckan är en firmafest för byråkratin.
På vardagarna tar denna byråkrati gärna fram dokument och rapporter som drar upp ”stora riktlinjer” i strategiska frågor. För mig ringer alla varningsklockor när jag läser i SvD (13/3 2019) att polisen vill inrätta en nationell polisberedning som ska skapa ”en långsiktig strategisk inriktning” baserad på ”omvärlds- och hotbildsanalys”. Med andra ord: ännu fler akademikerjobb på bekvämt avstånd från själva polisverksamheten.
Sådana har de redan skapat. Polisforskaren Stefan Holgersson visade förra året i en rapport vid universitetet här i Linköping att omkring 1500 polistjänster mellan 2014 och 2017 omfördelats till nationella avdelningar från länsmyndigheterna/regionerna, ofta på bekostnad av kärnverksamheten spaning och utredning. Bara på polisens kommunikationsavdelning arbetar 190 personer, fler än på Svenska Dagbladet.
I vården pågår samma trend. Tidningen Vårdfokus (21/5 2018) visade att mellan 2010 och 2017 ökade antalet chefer, handläggare och administratörer med 35,87 procent, eller 8 242 årsarbetare, samtidigt som vårdpersonal i vissa kategorier rentav minskade i antal.
Den offentliga administrationen tycks över hela fältet ha blivit sitt eget självändamål – något som ser ut som verksamhet, men i själva verket tränger ut den. Eftersom det också gäller inom vitala områden som polis och sjukvård är det hög tid att slå larm och sätta byråkratin på en hälsosam bantningskur.