Donald Trump och Bernie Sanders tycks stå ljusår ifrån varandra politiskt, men så är det inte. Tvärtom delar de två presidentkandidaterna grundbudskap med varandra. Det har jag lärt mig efter att ha besökt kampanjmöten med båda kandidaterna i New Hampshire, i nordöstra USA.
Att Trump och Sanders skulle vara det minsta lika låter befängt, det förstår jag. Och det var först när jag verkligen stod där och lyssnade på dem och pratade med deras anhängare (som inte sällan valde mellan de två) som det sjönk in – de delar någon form av konspirationsteori om att rika personer och rika särintressen styr världen genom att köpa politiker och lura väljarna. Det är inte bara i förbigående detta nämns, det är den röda tråden genom båda deras tal. Båda ska de ta itu med rövarbaronerna när de kommer in i Vita huset; Trump genom att USA ska börja ”vinna igen” och Sanders med om möjligt ännu oklarare metoder. ”Huur?!” har man lust att ropa, när man står där omgiven av retorik på dagisnivå. Det Sanders och Trump sysslar med är populism i dess allra billigaste form.
Naturligtvis är det också enorma skillnader mellan de två. Trump beter sig vedervärdigt varenda dag i kampanjen, där han kallar alla som inte håller med honom ”förlorare”, ”nollor” och värre saker än så. Han förlöjligade en funktionsnedsatt reporter och kallar kvinnor för ”feta subbor”. Så beter sig inte Bernie Sanders, långt därifrån. Även om jag inte alls håller med Sanders, så respekterar jag ändå att han har en stark övertygelse. Men det är också allt. För det han piskar upp i kampanjen är en mycket förenklad världsbild, som är farlig om folk tror på. Någon socialdemokrat är han inte, möjligen allra längst till vänster ihop med Göran Greider.
Jag tycker USA ska reformera sina kampanjfinansieringslagar, men att tro att pengarna styr allt är banalt. Det räcker faktiskt bara att titta på denna kampanj för att se det. Jeb Bush spenderade 36 miljoner dollar i New Hampshire och kom femma. Ted Cruz spenderade en halv miljon och kom trea. Eller ta Sanders själv. Han anklagar Hillary Clinton för att vara styrd av pengar från Wall Street. Ändå slog han henne i New Hampshire.
När jag gick ut från Trumps kampanjevent kände jag mig nästan gråtfärdig. Att sådana attacker på andra och banala retorik fungerar får mig att misströsta, särskilt när jag ser samma grundbudskap fungera på så många demokrater. Det fick mig också att tänka på varför jag själv är politiskt engagerad. För att dessa simpla konspirationsteoretiker och populister inte ska vinna.
Bäst i New Hampshire: Att lyssna på Bill Clinton, som vågar ta motståndarnas bästa argument, bemöta dessa och dessutom göra det underhållande. Så långt från Sanders och Trump man kan komma.
Konstigast i New Hampshire: Att se f d guvernören Jim Gilmore, som fick 12 röster i Iowa, skjuta vapen på en skyttebana inför i huvudsak utländsk press.
Framtidsspaning i New Hampshire: Höll ögonen på senator Tim Scott och kongressledamot Joe Kennedy III. Båda kampanjade för andra kandidater, men höll lysande tal.