Att kunna göra mer av mindre är ett recept för framgång. Det gäller i hushållet och inom näringslivet. Kanske inte i politiken där ”satsningar”, ambitioner och önsketänkande alltid tycks trumfa utvärderingar och faktiska resultat. De ständiga förbättringar som någorlunda fria människor kunnat klura ut och förverkliga under de senaste 250 åren har gjort att vi människor lever längre, är friskare, inte dör som spädbarn i hög utsträckning och att de flesta har vatten, el, värme och internet.
Då invänder någon gärna lite förnumstigt att dessa resultat för mänskligheten har skett på bekostnad av naturen och att det är ohållbart. Som att det vore hållbart att vart fjärde barn dog eller att människor fryser i mörkret. Tillväxtkritikerna finns av två slag, de som inte alls fattar vad tillväxt är och de som har missförstått den.
Tillväxt är alltså inte mer av allt. Det är att skapa större värde med samma resurser eller att skapa samma värde med mindre resurser, på längre sikt är det faktiskt både och; mer för mindre alltså. Som ekonomerna Jonas Grafström och Christian Sandström visar i en rykande färsk bok från Ratio - "Mer för mindre?" - har utvecklingen i Sverige blivit mer och mer hållbar. Det gäller energianvändning, råmaterial, jordbruksgrödor, skog, ja också utsläppen av växthusgaser har minskat per person, även om vi inkluderar importen. Det är ju fantastiskt! Varför kommer inte detta fram när domedagspredikanter och aktivister kräver att vi måste ha ett nytt system?
Den som verkligen vill använda fakta och lyssna på forskningen kan inte samtidigt säga att företagen inte gör någonting, det vore att ljuga och har tidigare ansetts fult. Men det är förstås inte glamoröst att det är miljontals idéer och beslut, som utan synlig koordinering lyckas frambringa ständiga förbättringar. Varför? För att det är lönsamt att vara snål med resurser. Och det är vinstdrivande företag generellt duktiga på, annars är de inte vinstdrivande företag särskilt länge.
Att en burk med Coca-Cola numera väger 15 gram och för 50 år sedan vägde 85 gram är ett enkelt exempel. Det går åt mindre mängd metall, transporterna kräver inte lika mycket energi, dryckesföretaget sparar pengar i inköp och metallen kan användas till annat som människor efterfrågar.
Den som önskar sig en hållbar framtid måste därför se verkligheten som den är och inte bara acceptera - utan även aktivt förespråka - ett system som hushållar med resurser och energi. Marknadsekonomin är det systemet.