En av människans mest bestående egenskaper är förmågan att kunna anpassa sig till rådande omständigheter. ”Och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig. Men man vänjer sig” som Kjell Höglund noterade.
När saker ändå inte fungerar som vi förväntar oss, kan vi bli arga, besvikna och vilja göra något åt saken. Eller ställa någon till svars. Eller så kan vi sucka för oss själva, knyta näven hårt i byxfickan och se förfallet. Tåg som är försenade, post som inte kommer fram, vägar som inte lagas ordentligt, skatter som höjs, vårdköer, skolresultat. Listan kan göras lång.
När Tage Erlander var statsminister myntade han uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”, med vilket han menade att även om folk fick det bättre (längre semester, egen bil, TV) så kändes det som att det inte blev bättre fort nog. Erlanders svar på detta blev att höja skatterna och utöka statens ansvar ytterligare. I efterhand kan vi konstatera att det inte blev så lyckat. Staten är nämligen rätt dålig på innovation och förbättringar.
Vad vi har sett de senaste 25–30 åren är att utvecklingen går med rasande fart på den fria marknaden. Nya varor och tjänster som gör livet lättare, gladare, vackrare. Vi har vant oss vid service, omtanke och kvalitet. Eller väldigt låga priser. Men inte att något som är dyrt också skulle vara dåligt, ineffektivt och långsamt. Det uppstår ett glapp. Vi har vant oss vid att det ska vara bättre, men det är inte så överallt.
En del menade att det beror på att människor i offentlig sektor inte ”kan springa fortare”, som att det var där och inte i organiseringen som det brister. Tjänster kan utvecklas och innovationer kan medföra att gamla metoder blir överflödiga.
Som ekonomhistorikern Deirdre McCloskey konstaterat sker tillväxt när människor slutar lägga pengar på det de tidigare betalat för och i stället väljer att spendera pengarna på något nytt. I stället för vinyl eller CD så kan vi lyssna på musik från nätet. Konservfabrikerna är färre idag och färsk hämtmat är vanligare.
Jämför detta med offentlig sektor där skatter står för betalningen. Hur ska något nytt kunna etablera sig där, annat än i makligt tempo? Om IKEA hade varit kommunalt, kanske vi hade sett studiebesök i Älmhult men nu kan varuhus i stället öppnas över hela världen. Privata företag är ett väldigt fiffigt sätt att låta fler människor få möjlighet att ta del av innovationer.
Det är fler av marknadens frivilliga förbättringar vi borde kunna få vänja oss vid, inte stagnationens relativa tillbakagång.