Rötterna blir starka när det blåser, skaldade poeten och visdiktaren Kjell Höglund. I mer brutal jargong blir formuleringen ”det som inte dödar, det härdar”. Motgångar och besvikelser är en del av livet även om de aldrig är eftersträvansvärda i sig. Däremot är förmågan att komma tillbaka och göra bättre nästa gång något som gör att vi växer som människor. Som efter år 2020.
Förra året tog båda mina barn körkort. Båda hade kuggat första gången på uppkörningen och var såklart besvikna. Till skillnad från grundskolan eller gymnasiet var detta på riktigt. Inga bortförklaringar fanns, beslutet var bara att finna sig i. Enda lösningen var att tänka på de brister som påpekats, öva mer och prestera bättre vid nästa förarprov. Min egen besvikelse förbyttes till stolthet när uppkörningarna väl lyckades.
När yngste sonen klarat sitt körkort och han körde hem från Trafikverkets parkeringsplats, så reflekterade han själv att ”det känns liksom extra skönt att lyckas efter att man misslyckats en gång.” Och så är det. Somliga glider på räkmackor eller är duktiga på att alltid förbereda sig ordentligt. Men den verkliga utvecklingen sker när någon vågar försöka igen efter ett första misslyckande.
Det är alltså inte snällt att vara kravlös, det är att beröva andra människor en möjlighet att visa sig från sin bästa sida. Samtidigt kan inte krav vara så högt ställda att det är omöjligt att nå dem, eller att de är så luddiga att det är svårt att veta vad som krävs. Stavhopp är enkelt och tydligt – ligger ribban kvar har man klarat sig. Grundskolan är betydligt svårare – det tar nio år innan man verkligen vet om kunskaperna är tillräckliga, om ens då.
Människor, organisationer och samhällen har förmågan att lära av misstag. Vi kan tänka och agera annorlunda än förra gången. Men det kräver förstås att vi blir medvetna om att något blivit fel, att vi erkänner vårt ansvar och sedan har mod och kreativitet för att göra på ett nytt sätt.
I stället för att ständigt dokumentera, certifiera och byråkratisera för att inget ska kunna gå fel, borde metoden vara att snabbt rätta till, ta ansvar och sedan komma tillbaka. Här har främst politik och offentlig sektor ett ansvar för att ödmjukt inse att alla misslyckanden inte kan förhindras. Vi medborgare har ansvaret att kasta bort (inte återvinna) offerkoftan och varje dag försöka lära av misstag, i stället för att skylla ifrån oss eller tro att någon annan kan lösa våra problem.
För vår egen skull och för andras.