En konstprofessor beskrev för sin 7-åriga dotter vad han gjorde på jobbet. Han sa att han lär människor att rita. 7-åringen frågade förvånat om hans elever hade glömt bort hur man gjorde när man ritade?
Vi vuxna komplicerar livet i våra försök att kontrollera det. Tankarna är strängt upptagna med funderingar om framtiden eller ältar det som varit eller inte blev. Nuet får inte samma ivriga uppmärksamhet, det känns mindre spännande än ett möjligt aktieklipp, nästa semesterresa eller den nyaste bilen som snart kan kvitteras ut.
I mentorskap brukar jag fråga om adepten kan känna sina händer. Inte sällan lägger de ena handen uppepå den andra, deras ögon undrar om jag försöker dra ett skämt. Jag förklarar att jag menar om de kan känna handen inifrån, känna att den lever, känna den utan att ta på den. För vissa är det en självklarhet och något de kunnat hela sitt liv. För andra är det ett helt nytt fenomen. Hur då menar du? Känna handen inifrån?
Olika typer av närvaroträning har ökat explosionsartat. Det är en väldig tur med tanke på det året vi har bakom oss och de utmaningar vi har framför oss. Träningen behöver inte vara avancerad, att känna en kroppsdel inifrån och ta några djupa andetag är en bra start. Det korta ögonblicket kan skapa ett avstånd till den aldrig sinande strömmen av tankar som flyter genom sinnet. Kanske tillräckligt för att stoppa en destruktiv tanke eller handling?
Kroppen kan inget annat än att leva i nuet och är därför en utmärkt port till närvaro. Kroppen vet hur man dansar, skapar, firar, sörjer, älskar och oundvikligen någon gång, dör. Men våra kraftfulla hjärnor vill gärna få med oss in i det mentala kontrolltornet högst upp, låsa dörren och mana oss till problemformulering, kategoriseringar i bra och dåligt, oro och tjatter. Pannan i djupa veck, det här är viktiga saker! I bakgrunden en diffus känsla av att saker borde vara på ett annat sätt, att livet vore bättre om ditt och datt inte fanns.
För mina barn förklarar jag att ditt och datt alltid finns. För den omedvetna ger de en outsinlig källa till klagande och negativa sinnesstämningar.
När det sägs att virtuell verklighet är framtiden, tänker jag att den redan är här. Vi går redan runt i våra egna virtuella verkligheter, med raster av tankar genom vilka vi läser av och bedömer omgivningarna.
Så nästa gång någon frågar dig om framtiden, kan du svara att du redan är där. Det kan alltid imponera på någon som sitter instängd i sitt eget kontrolltorn. Eller ge dem nyckeln för att ta sig därifrån.