Debatten om byggandet i Linköping som mullrat på Correns insändarsidor är intressant. Jag håller med historieprofessorn Hans Nilsson, som särskilt ogillar de storvulna planerna på att smälla upp en mastodontskola där Kungsbergsskolan ligger i dag. Han varnar även för att bygga sönder ytorna runt Katedralskolan. Bra! Båda skolorna är arkitektoniska pärlor.
Bättre att bygga nya skolor där barnen bor, precis som Hans Nilsson påpekar. Även gamla-gamla busstorget vid Drottninggatan och jättehusen som växer fram vid Stångebro får en släng av Nilsson. Gärna nya, moderna hus, men håll skalan!
Däremot är jag inte så negativ till Farbror Melins torg, där jag suttit ute och ätit lunch många gånger i solen. Men mitt favorittorg bland stadens nya platser är Timmermanstorget i Övre Vasastaden. Ni vet, torget vid Priso. Fina material, avslappnade sittplatser, härligt ljus, vattenrörelse och inte minst sensationellt fin konst av Stina Opitz, Ernst Billgren och Lena Cronqvist. Här finns också ett par restauranger som berikar miljön.
Timmermanstorg fungerar alltså redan som en naturlig mötesplats i denna nya stadsdel, som hela den känns lyckad. Dock borde nog husen varit någon våning lägre, där vann penningen över arkitekturen. Nu kommer jag till min poäng.
Kanske hade en kunnig stadsarkitekt kunnat stå emot de där extra våningarna. Men Linköping har ingen sådan. Jag tror att en stadsarkitekt är precis vad det dynamiskt växande Linköping behöver.
Flera har fört fram denna åsikt, och fått mothugg av typen att kommunen samarbetar med olika arkitektkontor vid alla nya byggprojekt. Men det är inte samma sak som att ha en stark, egen stadsarkitekt med hög kompetens inom gestaltning som har till uppgift att se till helheten och skönheten. Och där stödja och vägleda de beslutande politikerna.
Bengt Danielsson II
I förra krönikan undrade jag om snäckhalsbanden på Bengt Danielssons grav i Östra Tollstad faktiskt var de som Tahitis president Oscar Temaru la ner 2006?
Nej, det var tre engagerade privatpersoner som kom med dem 2017. Temarus magnifika snäckhalsband finns i glasmontern i församlingshemmet strax intill. Dit blev jag inbjuden att titta på den lilla, fina utställningen av Danielsson-släktingen Helen Wall och de lokalhistoriskt lärda Per-Arne Ek och Anita Löfgren Ek. Fantastiskt givande!
Fler ringar på Söderhavet: Snart blir det digitala boksamtal i regi av Mjölby bibliotek om Bengt Danielsson. Då måste vi bland annat prata om hur kul ”Villervalle i Söderhavet” fortfarande är. Prova att läsa får ni se!