När året är som mörkast och samhällsutvecklingen tycks gå åt fel håll, är det alltid en klok idé att vända sig till forna tiders hjältar. Så passande att Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa åter är aktuell med en bok ”Lockrop”, fascinerande nog utgiven på Timbro förlag. Den breda romanförfattaren Vargas Llosa har skrivit en bok som både kan beskrivas som en intellektuell självbiografi och som flera små biografier över personer som påverkat författarens liv och tänkande.
Uppvuxen i Peru, under militärdiktatur och med en våldsam far som misshandlade hustru och barn, såg den unge Mario ett hopp i marxismen som skulle befria de förtryckta skarorna. Han gladdes över Castros övertagande av Kuba, men fick efterhand fler uppenbarelser som gjorde honom allt mer tvivlande. Till skillnad från flera av de faktaresistenta vänsterintellektuella som bet sig fast i teoretiska trossatser, öppnade Mario Vargas Llosa sitt sinne och lät nyfikenheten och viljan att söka något mer människovärdigt, något mer beständigt.
Mer än ett politiskt program, beskriver han liberalismen som en hållning, en inställning till människorna i det omgivande samhället präglad av tolerans, värme och försiktighet. I sak ett starkt avståndstagande från diktatursträvanden, alltid beredd till kritik mot arrogans, auktoritära tendenser och styrning av ekonomi och privatliv. Det är uppfordrande, men samtidigt nödvändigt.
De författare och tänkare som Vargas Llosa låtit sig inspireras av, beskrivs på lite olika vis i boken, men alla har ett gemensamt: De sätter människan före systemen, före utopin. Den arrogans som intellektuella gärna uppvisar inför massorna (och som skönjs i kapitlet om José Ortega y Gasset) fungerar illa i en demokrati där medborgarna har fullt upp med att få livet, vardagen, kärleken och arbetet att gå ihop.
Eftersom liberalismen inte har något slutmål blir samhället aldrig färdigt. Lockropen från kollektivets stam finns alltid där: ”Inordna dig, underkasta dig, bli en av oss”. När boken presenterades framhöll Mauricio Rojas ett citat ur boken: ”Detta krig som vi aldrig kan vinna, kan i stället förloras”. Och vad är det då för kamp som behöver föras?
Kanske det som författaren Johan Norberg under samma presentation konstaterade: ”Liberalism är institutionaliserad ödmjukhet”, alltså flera personers samlade förmåga att inse att om hela samhället ska konstrueras eller styras i stor skala, så kommer många människor att bli förtrampade. Den som kan lämna andra ifred är den större människan.