Att vara människa är att leva tillsammans med andra. Antingen direkt i relationer som i sig betyder något, eller indirekt som när vi köper eller säljer till varandra. I båda fallen är vi som individer beroende av andra, endast Robinson Crusoe kunde leva ensam. Och även han fick det bättre med sällskap; ”man är mans gamman”, som det heter i den poetiska Eddan.
När ”hålla avstånd” har blivit samhällsregel nummer ett, så kan vi reflektera över att livet kräver mer än rent biologisk överlevnad för att vara värt något. Anledningen till att det nu går att underkasta sig restriktioner är hoppet om att det bidrar till att återgå till det normala. Och även om det är en liten uppoffring i jämförelse med det viktiga arbetet att direkt kunna rädda människoliv, så är det ändå inte det vardagsliv vi egentligen vill leva. Det som går på sparlåga.
Ta ett torg. Det är en tom plats utan människor. Torget har ingen funktion om det inte finns något kommersiellt ärende där. I forna tider var torgen den fysiska marknadsplatsen och är kanske så på sina håll än i dag. I våra tider kan det vara uteserveringarna som ger torget ett syfte med sina gäster Det är alltså handel och kommers som får en plats att leva och bli dynamisk.
Det enhetliga, storskaliga, standardiserade och industriella är det som får oss att överleva, oavsett om behovet är ansiktsvisir, vetemjöl eller kläder. Att tillverka mycket på samma sätt gör att det blir billigt för konsumenterna. Men det är det personliga, unika, det skräddarsydda som gör att vi vill leva, det som verkligen får oss att blomma ut.
Tyvärr finns det en utbredd misstro mot marknaden och många missuppfattningar. Att den som förespråkar marknadsekonomi bara bryr sig om pengar är en. Att relationer inte betyder något är en annan. Men endast i ett fritt samhälle med frivilligt utbyte mellan människor kan vi skapa de värden som överstiger det allra nödvändigaste, oavsett om det är kultur, gemensamma måltider, eller möjligheten att resa och upptäcka nya platser.
En del ser coronakrisen som ett sätt att permanenta hårda statliga regleringar och fortsätta med ett samhälle där människors frihet är starkt inskränkt. De flesta kommer förhoppningsvis att längta efter ett samhälle där handel och kommers utgör en naturlig och självklar del av livet. Att vi kan välja eller välja bort gör oss levande och glada, restriktioner får oss att bli håglösa, irriterade och försiktiga. Hur kan man vilja skapa ett samhälle där detta är normen?