Polisen har angivit en lista med cirka 60 utsatta områden i Sverige. Detta är ett misslyckande på många sätt. Alla partier och regeringar har i över 30 år tagit initiativ för att minska utanförskapet i de större städernas miljonprogram. Många av dessa har haft goda intentioner. Flera av projekt har också präglats av kortsiktiga lösningar, naivitet och plakatpolitik.
Allt stöd har inte varit dåligt. Men forskningen visar att det är snarare individer som fått hjälp att komma ett steg vidare på den socioekonomiska trappan än själva området. I debatten finns det de som anser att vårt flyktingmottagande har cementerat de utsatta förorterna till ohjälplighet.
Vad som är dåligt bör diskuteras på ett konstruktivt sätt. Sopa under mattan-attityd ger bara oförtjänt mer utrymme till växande missnöjespartier. Huvudfokus måste bli vad vi kan göra annorlunda och vad som krävs av politiker, kommuner, myndigheter och andra för att vi ska vända trenden.
Lärdomar finns från de projekt som gjorts i Malmö, Stockholm och till exempel Gårdsten i Göteborg. Allt går inte att kopiera men är värt att studera och förstå bättre. I detta borde staten ta en ledande roll genom en samordnad organisation med kunskaper och stöd. Vi behöver få med nya aktörer i arbetet med de utsatta områdena. Det behövs tänkas nytt och prestigelöst!
Grunden för förändring kräver en meny av bättre utbildning, språkundervisning, fler i arbete, krav på motprestationer för försörjningsstöd, polisiära insatser, motverka tidig rekrytering av minderåriga till kriminalitet och alternativa samhällen, stöd till demokratisk deltagande och medborgarfostran med mera. Det är nödvändigt med en samlad långsiktig politik och styrning. Kortsiktiga projekt med bra media för de som för tillfället styr i stadshuset undanbedjes.
Om vi ska vända trenden så måste dörrar öppnas för privata aktörer som vill göra sociala insatser för samhället och inom en accepterad ram även tjäna pengar. Detta sker redan inom hälsovården. Det behövs entreprenörer, fler än bostadsbolag, som vill bygga till exempel padelhallar eller större drivhus med lokalt odlade grödor på många platser i Sverige så att det kan bli lönsamt. Det finns fler goda idéer som kan lyfta förorterna.
Men då måste kommun och stat samarbeta bättre och att stelbent lagstiftning, hantering av detaljplaner och andra byråkratiska hinder undanröjas. Det är avgörande om privata intresse ska se värdet i att investera i Sveriges framtid som även inkluderar våra slitna förortsområden.