Jag tycker att folk ska ha rätt att trycka i sig onyttig mat, mula i sig godis och dricka sig trinda och glada på snaps och öl utan att behöva betala extra skatter eller hunsas av myndigheter. Det är en politisk uppfattning som ofta vantolkas som ett snävt egenintresse av de aktiviteter man tycker ska vara fria och lagliga.
Jag älskar förvisso att vi har hela helger tillägnade fet mat, godis och vuxendrycker – som julen. Glöggfryntlig är och förblir ett av svenskans vackraste ord.
Men det handlar om friheten att välja – och välja bort. I vardagen kämpar jag som alla andra med att inte låta det bli för mycket av det goda. Frihet under eget ansvar.
Därför är en annan favorithögtid nyåret. I avsaknad av religiösa ritualer ger den en möjlighet till verklig eftertanke och själslig reflektion. Vi gör vårt bästa för att minnas och sammanfatta det år som gått, för att sedan räkna ner tills vi bryter med det förgångna och ser fram emot något nytt och förhoppningsvis bättre.
Inte minst brukar vi lova oss själva att försöka leva lite sundare.
Det är ett bra löfte. För tjugo år sedan i år lärde jag mig att äta och träna bättre. Jag gick på så vis ned betydligt i vikt – paradoxalt nog genom att istället för en massa hopplösa dieter äta ordentligt av frukt, grönsaker och mat som mättar (potatis, rotfrukter, bönor, linser är både billigt och nyttigt och kan med fördel kompletteras med både kött och fisk).
Framför allt upptäckte jag att rätt sorts träning efter ett tag bli ett mål i sig, något roligt och avkopplande att se fram emot. Forskarna har nyligen fått upp ögonen för allt positivt det innebär också för själslig frid och intellektuell prestation.
Tänk om jag på något sätt hade kunnat berätta det för mitt soffliggande tjugoårsjag! Nu får jag istället rekommendera det till andra.
Nej, bara för att jag gillar att springa är det förstås inget jag vill tvinga på andra. Goda vanor behöver man få upptäcka och grundlägga själv, och all träning efter 30 är dessutom en stor övning i ödmjukhet och handlar lika mycket om att låta bli att ta i så att man går sönder (det gör man ändå, och då får man ha tålamod med trista rehabövningar).
Visst, i februari är rusningen över och bara avgifterna tickar in av oanvända gymkort. Men om vi åtminstone en gång om året prövar nya vanor och vägar så är det en vinst i sig. Går det inte att hålla i, kan man pröva något annat. Skål för det nya året, och för nya, högre ambitioner.
Ett bättre jag är första steget mot en bättre värld.