I torsdags stod det klart – formerna för regeringens så kallade elpriskompensation. Var tredje hushåll i landet får bidraget som ska väga upp för höga elkostnader under december-februari. Maximalt kan ett hushåll få ut 2 000 kronor per månad. Totalt kostar åtgärden staten sju miljarder kronor.
För många elkunder med rörligt elpris kom räkningen för december som en chock. I Corren berättade för en tid sedan Tekniska verken att de blev helt nedringda av kunder som fått höga elräkningar. Bolaget uppmätte då sin längsta telefonkö någonsin.
Samtidigt – vilket lär vara en klen tröst för många – kunde det ha varit värre. Lamporna slocknade inte runt om i länet.
För i december hördes varningar om att elen i värsta fall kanske inte räcker till. Om det är kallt, mörkt och vindstilla i hela norra Europa finns en stor oro för att det inte finns tillräckligt med el att importera till vår del av Sverige. Orsaken är att med sådant väder producerar inte sol- och vindkraften – som allt fler länder förlitar sig alltmer på.
Problemet är alltså djupare än att det går att lösa med tillfälliga statliga bidrag för att täcka höga elräkningar under ett par månader. Kärnfrågan är var all el som ska driva det elektrifierade samhället ska komma ifrån under de kommande årtiondena.
Det här spörsmålet för oss dock tillbaka till ett välbekant och konfliktfyllt politiskt territorium. Energidebatten kokar återigen ner till frågan om kärnkraftens vara eller icke vara.
På ena sidan driver Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna på hårt för ny svensk kärnkraft. På den andra sidan kämpar särskilt Miljöpartiet, och till viss grad även Socialdemokraterna, emot.
De olika sidornas ståndpunkter känner vi igen. Båda har sina klimat- och miljöargument. Men kanske störst vikt läggs vid mer praktiska aspekter.
Förespråkarna trycker hårt på att kärnkraften fyller en central funktion som baskraft i södra Sverige. Det är ett kraftslag som går att anpassa till efterfrågan. En egenskap som är särskilt viktig på elmarknaden, där produktion och efterfrågan ska matchas varje sekund och produkten – elen – inte går att lagra i någon större omfattning.
Kärnkraftsmotståndarna å sin sida avfärdar snabbt nya verk med att de är dyra och tar tid att få på plats. Kärnkraftsbyggen är notoriskt försenade och har en stark tendens att gå över budget. När Finland nyligen drog i gång sin nya kärnreaktor Olkiluoto 3 var det nästan 13 år efter den ursprungliga planen. Den franska reaktorn Flamanville 3 skulle ha tagits i drift 2013 men har ännu inte startat. Och i Storbritannien har kostnaderna och tidsplanen dragit i väg för bygget av det nya verket Hinkley Point C.
Men tänk om det är så att båda sidor har rätt?
Att det kommer att bli en dyr och utdragen historia att bygga ny kärnkraft. Men de stora kärnkraftverken behövs ändå som baskraft i södra Sverige.
Vad krävs då mer konkret för att det ska byggas ny kärnkraft i landet? Enligt industrimannen Jacob Wallenberg, som fick frågan i SVT i december, krävs långa kontrakt om det ska gå att få investeringar i någonting som ska verka i 30, 40, 50 år framåt. Med andra ord krävs förutsägbarhet.
Förutsägbarhet har dock varit en bristvara inom svensk energipolitik de senaste decennierna. Politiken har medvetet ställt om elsystemet. Men de långsiktiga konsekvenserna av det verkar det inte ha tagits höjd för.
Den rödgröna regeringens höjning av effektskatten och ett lågt elpris drev kärnkraftsägarna till att lägga ner flera reaktorer. Exempelvis beslutade Eon i oktober 2015 att stänga två av tre reaktorer på kärnkraftverket norr om Oskarshamn – geografiskt placerat i Linköpings stifts sydöstra hörn. Men att ersätta dessa kärnkraftverk med sol- och vindkraftverk har inte visat sig gjort i en handvändning.
Det ställs en mängd nya krav på elnätet när ett fåtal stora kraftverk ska ersättas av massa mindre verk, likt vindkraftverk. Att transportera el längre sträckor över landet och från fler platser ställer krav på utbyggda elnät, vilket i sin tur kräver att än mer mark tas i anspråk. Mark som ägs av privatpersoner. Vindkraftverken ute till havs innebär också dyra anslutningar till elnäten. Och i det ljuset kan ny kärnkraft på befintliga platser ändå vara ett ekonomiskt försvarbart alternativ.
Så i stället för att kortsiktigt dela ut 7 miljarder kronor i bidrag till hushållen för höga elkostnader borde regeringen lägga pengarna på att långsiktigt lösa en stabil elproduktion. Bättre vore nog att lägga bidragspengarna på ny kärnkraft – för det kan bli en lika dyr som nödvändig historia.
Edvard Hollertz
Östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.