Den digitala tekniken har hållit Europa igång under krisen. När andra delar av samhället har stängts ner eller sviktat har digitala tjänster gjort arbete, undervisning, underhållning och konsumtion möjliga.
Så spelar det någon roll att dessa tjänster alltsomoftast inte är europeiska? Riskerar Europa att bli en ”datakoloni” för amerikanska och kinesiska jättar?
En sådan diskussion fördes redan före krisen. Att inte bara använda tjänsterna utan även äga och bestämma reglerna för dem ingår i det som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har kallat teknologisk suveränitet.
Men som så ofta blir det komplicerat när man ska reda ut vad begreppen betyder och hur målen ska förverkligas. I en ny rapport från tankesmedjan European Centre for International Political Economy (ECIPE), skriven av bland andra den svenske ekonomen Fredrik Erixon, påpekas att det är oklart vad som egentligen menas med suveränitet på det digitala området.
Få skulle gå så långt som att likställa suveränitet med självständighet, alltså att Europa skulle göra sig oberoende av de teknologiska framsteg som sker i USA och Kina. Däremot kan det handla om mer kontroll över data, en starkare ställning gentemot vissa globala företag eller om att man vill ha regelverk som stärker individens rättigheter gentemot företagens frihet.
Det kan handla om att EU-länderna har andra värderingar än vad man har i USA och Kina, och att det är de europeiska värderingarna som måste styra även i den digitala världen. Det kan också handla om en vilja att främja europeiska motsvarigheter till de tjänster som nu dominerar världen.
Frågan är vilket slags politik man ska göra av sådana ambitioner. En väg är att försöka skydda europeiska företag från internationell konkurrens och att med statliga investeringar försöka stimulera fram storföretag.
Den tyske ministern och ledande kristdemokratiske politikern Peter Altmaier har exempelvis sagt att det behövs ett slags Airbus inom artificiell intelligens. Som ECIPE påpekar finns flera risker med att försöka uppnå suveränitet på det sättet.
Europeiska medborgares tillgång till värdefulla och välfungerande tjänster kan begränsas, samtidigt som skattemedel investeras i företag som inte leder utvecklingen eller ens hänger med i den.
Även om alla torde kunna se värdet av ett starkare digitalt Europa, är det inte självklart hur unionen kommer dit. Vägvalen är minst lika politiskt laddade som när det gäller den ekonomiska återhämtningen.