I Kvartals fredagsintervju (12/8) redogjorde Sten Widmalm, professor i statsvetenskap, för den svenska demokratins svagheter och det öppna samhällets motkrafter.
Det handlar närmare bestämt om politisk självcensur och demokratisk intolerans. Widmalm beskriver hur vårt samhället fått en alltmer omfattande normstyrning. Friheter, handlingar, åsikter och samtalsutrymme minskar när man försöker skydda olika grupper eller ”demokratiska värderingar”. Widmalm kallar det ett demokratiskt självskadebeteende.
Mest intressant är att han och hans kollegor mätt den politiska intoleransen i Sverige. Och det är illa ställt. Över hälften av svenskarna idkar självcensur i någon grad, av rädsla för sanktioner. En femtedel kan i sin tur tänka sig att dra in yttrandefriheten för grupper man ogillar. Mer än en tredjedel var beredda att upphäva demonstrations- och organisationsrätten och nästan hälften vill minska rätten att kandidera i demokratiska val för personer ur gruppen man ogillar.
Kvinnor, äldre och lågutbildade visade högst politisk intolerans. Bland väljarna var socialdemokrater och sverigedemokrater mest intoleranta.
Widmalm påtalar att poängen inte är att vi ska gilla varandra. Tvärtom är det en auktoritär idé. Istället är det viktigt att se att demokratin har inbyggda konfliktlösningsmekanismer för att hantera att vi inte alltid gillar varandra.
Men i Sverige håller vi på att montera ner de här mekanismerna i demokratin. Och enligt Widmalms forskning tycker svenskarna i stället att demokratin är till för att vi ska tycka lika.
Intoleransen leder till att människor slutar tala öppet med personer utanför den egna gruppen. Istället för genuin tolerans har vi fått en uppsättning ytliga åsikter som paketeras som toleranta. I stället för ett verkligt demokratiskt sinnelag har vi en uppfattning om att demokrati innebär att folk ska ha rätt åsikter eller hålla tyst för att inte störa andra människor.
Det är väl känt att vi i Sverige har en utpräglad konsensuskultur. Den har sannolikt ett nära samband med den svenska politiska intoleransen. Men förändring på området är inte omöjlig.
Vi bör absolut styra vårt samhälle och offentliga samtal utifrån demokratiska värderingar och tolerans. Men de får inte vara färdigpaketerade åsikter. Det behöver finnas en kritisk diskussion kring vad demokrati och genuin tolerans är. Såsom att med demokratin följer en massa beslut och åsikter man inte tycker om.
För en förändring behövs det på kort sikt en politisk motrörelse. På längre sikt behöver demokratin skyddas genom bildning och förbättrad analysförmåga. Motståndsrörelsen stavas humaniora och filosofi.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.