Efter Rysslands invasion av Ukraina har förutsägelserna om kulturkrigets slut duggat tätt.
Putinistiska västledare och slentrianmässiga Natomotståndare har tvingats backa från sina positioner. Man kan också ana att kriget lett till en allmän tillnyktring kring prioriteringar när perspektiven blir bredare. När vi tvingas reflektera över vår fysiska överlevnad kan en del trams och polarisering för polariseringens skull läggas åt sidan. Tendenser kan till och med skönjas till att argumenten om vem som gynnas, och vem som kan kopplas till vem, lugnat sig till förmån för riktiga argument.
Frågan är hur länge det varar. I förutsägelserna om kulturkrigets slut finns det nästan alltid ett outtalat antagande om att det är den andra sidan som kommer inse att de har fel. Men liksom i riktiga krig krävs det att ena sidan övermannas, eller åtminstone ger med sig på vissa områden, för att kriget ska ta slut. Och det synes i dag svårt att tänka sig, med tanke på vilka principer konflikten vilar på.
I dag utmanas upplysningens värden om yttrandefrihet, sanning och kunskap, individens frihet och rätt att behandlas som en individ, samt den rationella argumentationens överlägsenhet mot känslor och identitet. Istället har postmoderna principer vunnit kraft, som att alla sanningar är personliga och relativa, att identitet och attribut är viktigare än personoberoende argument, att etiska frågor avgörs av vem man är och vilka man kopplas till, i stället för till vad man faktiskt säger och gör. Etiketter vinner över fakta och rationell diskussion.
Kulturkriget kan definieras som en strid mellan lika identitetsvurmande läger av konservativa och progressiva, men också som en strid mellan upplysningsidealen och dess identitetspolitiska motkrafter som kriget bygger på.
Ska vi som värderar upplysningsidealen hoppas på något så vore det att de postmoderna strömningarna dämpas, till förmån för sanning och rationalitet.
Inte bara för att de identitetspolitiska argumenten känns tarvliga i dagens läge. Utan för att de skapar en sämre värld. Förståelse för Putins perspektiv och känslor istället för hårdnackat motstånd mot den värdeupplösning som pågått inom det folkrättsliga området de senaste decennierna har gjort att Putin kunnat splittra och härja fritt.
Dagens tillnyktring på vissa områden lär bli begränsad i både sak och tid, så länge inte en reell omprövning sker kring postmodernismens falska löften om frigörelse.
Striderna i kulturkriget har möjligen lugnat sig. Men kriget är långt ifrån över.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.