Är vår demokrati hotad? Det är en fråga som vi de senaste åren fått allt fler anledningar att ställa oss. Vågen av falska nyheter, misstro till makt och media, påverkansoperationer från illvilliga aktörer och en politikerkår som tycks befinna sig på en annan planet än väljarna – listan på orosmoln kan göras lång.
I sådana tider har media ett särskilt ansvar. Men vad händer när politiska journalister i allt lägre grad ställer tuffa frågor till dels rikspolitiker, dels generaldirektörer och högt uppsatta tjänstemän på våra myndigheter?
Den liberale skribenten Adam Danieli hävdar att skjutjärnsjournalistikens tid är förbi, till förmån för psykologiserande och skvaller (Smedjan 26/1). Det är en global trend, alltjämt refererad till som ”new journalism”, med rötterna i 1960-talets USA.
Journalistens mål blir att beskriva ett skede, att närma sig sanningen med en naturdokumentärfilmares metodik och en litteratörs stilistik. Att fördjupa sig i politiska processer från början till slut, med grund i observation, förutsättningslösa samtal med partiföreträdare och korridorprat.
I Sverige syns denna trend i form av den uppsjö av politikpoddar och program vi fått på senare år, där Sveriges tyngsta politikreportrar recenserar, tolkar och skvallrar om våra företrädares allra senaste nycker. ”Varför gör Miljöpartiet så här? Svaret måste ligga i…”.
Ett gediget nätverk och vänskapsband är i sammanhanget att föredra – varför skulle partiföreträdare avslöja hemligheter om det inte fanns tillit? Journalisten blir allt som ofta en del av det maktkluster hen granskar. Eller på populistspråk: den berömda ”eliten”.
Att ta del av denna ekokammare kan vara nog så intressant. Dessutom är den analytiska och kommenterande delen av journalistiken viktig, då medborgarna bättre kan skapa sig en bild om vad som driver det politiska spelet och dess deltagare framåt.
Problemet är dock uppenbart. Granskningen och ifrågasättandet av samhällets yttersta auktoriteter riskerar att utebli.
I SVT:s dokumentärserie ”Länge leve demokratin” (2018) synar Jan Scherman, TV4:s förre vd, hålen i den svenska maktstrukturens väv. Scherman undersöker ett flertal faktorer som han anser kan innebära problem för demokratin, däribland hot mot politiker och näringslivets påtryckningar. En av de mer intressanta spaningarna är emellertid pressekreterarnas alltmer framträdande roll.
Medieklimatet har blivit allt mindre förlåtande. Ett klumpigt uttalande eller ett snedsteg kan orsaka drev av smått absurda proportioner. Vad sägs om civilminister Ida Karkiainens (S) tvetydiga nazistviftande i tonåren? Problematiskt, ja visst. Men var reaktionen proportionerlig till handlingen?
Media granskar våra makthavare och ställer kritiska frågor. Det är det som är poängen. Och politiker vill naturligtvis skydda sig mot det. Mediadrev tycks numera vara kortare – jämför med exempelvis Socialdemokraternas tidigare ordförande Mona Sahlin och Tobleroneaffären. Men de kan uppfattas som mer intensiva, i och med sociala mediers framfart. Drevet kryper även närmare inpå den som drabbas, i och med att det kan följas i realtid på sociala medier.
Den naturliga reaktionen från politikerhåll är att bygga upp ett skydd mot stormen. En bieffekt av det är just att vi ofta får höra så kallade ”politikersvar” – en kavalkad av ord som betyder ingenting – som respons på kritiska frågor. Den ihärdiga medieträningen ger resultat. Allt för att hindra den folkvalde från att tappa ansiktet och dra med sig partiet i fördärvet.
Och så köttskölden av pressekreterare. De flesta medieförfrågningarna måste numera gå via dem. Frågorna som journalisten ämnar ställa ska redogöras för i förhand. Förutsättningslösa intervjuer existerar inte längre. Pressekreteraren har makten att neka mediaföreträdare kontakt.
I dokumentären ser vi exempelvis hur Scherman, som besöker Socialdemokraternas partikongress, fysiskt hindras från att gå fram till toppolitiker, av deras presskontakter.
Allt var givetvis inte bättre förr. Exempelvis fanns inte dagens flora av medieplattformar och självständiga journalister för 10—15 år sedan. Den enskilde medborgaren har i dag större möjlighet att interagera med de folkvalda, i och med sociala medier.
Samtidigt går det inte att bortse från att ”gammelmedia” fortfarande har en avgörande roll i hur väljare uppfattar politiska skeden. Åtta av tio väljare tar del av valrörelsen via tv-debatter och utfrågningar. SVT:s slutdebatt 2018 sågs av nästan 1,5 miljoner tittare (Smedjan 24/1). Utformningen av dessa spelar roll.
Politiker och politiska journalister har ett gemensamt ansvar för att demokratins grundpelare upprätthålls. När de skakas om är ansvaret likaledes gemensamt.